The Project Gutenberg EBook of Ungdomsdrmmar, by Zacharias Topelius

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Ungdomsdrmmar
       historisk berttelse

Author: Zacharias Topelius

Release Date: November 12, 2008 [EBook #27249]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UNGDOMSDRMMAR ***




Produced by ronnie sahlberg, Torbjrn Alm and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net





                          ZACHARIAS TOPELIUS

                            UNGDOMSDRMMAR

                     * * HISTORISK BERTTELSE * *


                  Stockholm. Albert Bonniers frlag

----------------------------------------------------------------------



                  _Copyright. Albert Bonnier 1912._


                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912

----------------------------------------------------------------------




1. Storm i skrgrden.


Tv gamla fiskare stodo p den klippiga stranden av Tovn i Ekens
skrgrd vid sydfinska kusten och hngde sin not att torka, sedan de
frgves skt att draga ett varp i den vxande stormen. Tjockan, blandad
med sn och regn, drev in frn sjn, insvepte n och klngde sig som
tta, virvlande ullflagor i tallarnas kronor. Vinden var ostlig, ett
streck p syd; han kom frn Ingermanlands dsliga krr, hade vuxit av
luftdraget i Nevans floddal, drifrn strckt sin flykt ver Finska viken
samt arbetat sig upp till fullt raseri, nr han ndde nylndska
skrgrden. S lngt man kunde se, dr tjockan tidtals glesnade, stodo
alla undervattensgrund i vitt skum, och brnningarna frste tornhgt mot
alla framspringande bergsuddar p vindsidan.

De tv mnnen hade stillatigande slutat sitt groml och voro redo att
tervnda till sin stuga, nr ett fr stormen drivande fartyg icke lngt
frn kusten otydligt sknjdes i sntjockan och drog sig deras
uppmrksamhet. Ptagligen hade seglaren frlorat sitt roder i
brottsjarna eller mjligen avsttt det mot ngot grund, frn vilket
vgen i nsta gonblick ter lyft honom bort, ty han drev redls fr
sidan, hans klyvare fladdrade i trasor, och ett revat mrssegel, som han
ej lyckats brga, pskyndade numera endast hans undergng.

-- Han har ej lngt kvar, den dr, yttrade buttert den ene fiskaren, i
det han hll handen ver gonen, medan regnet slog honom mot ansiktet.

-- Det r en Rigabo, genmlde den andre. Bra sjbt i lagom kultje, men
hin och inte jag ville styra honom nr roderhakarna sprungit.

-- Varfr hll sig inte den dumlingen utanfr Jussar, dr han haft rent
vatten? tertog frste notkarlen.

-- Varfr? menade den andre med ett strvt lje. Fr att vr vassbuk r
fetare, och han ville dela fngsten med oss. Men det r s gott att vi
gra bten klar, Simon: han kommer aldrig helskinnad ver Fagerstrms
grund.

Det visade sig snart, att karlen vid noten knde sitt farvatten. Inom
mindre n fem minuter lg skonerten p grundet, kastades ett par gnger
framt under vldsamma sttar, blev drefter liggande orrlig p sidan
och verspolades av brnningarna.

Grundet lg endast hundra famnar frn stranden. De tv mnnen voro redan
i bten och anstrngde sina seniga armar fr att roende uppn vraket.

Efter en timmes hrt arbete tervnde de med sex skeppsbrutna till det
smala sund, som frde till en skyddad bthamn vid Tovn. Tre av
skonertens besttning hade funnit sin grav i vgorna.

De verlevande frdes till fiskarestugan, vrmdes och torkades vid en
sprakande brasa samt undfgnades med brd, strmming och kokta rovor. Tre
bland dem voro vderbitna sjmn, talande endast tyska, och det befanns
att deras kapten hade gtt till bottnen. De tre vriga hade varit
passagerare ombord p det frolyckade fartyget. En talade svenska; tv
skte frgves gra sig frstdda med en blandning av polska, ryska och
tyska. Fartyget hade varit destinerat frn Riga till Viborg med korn och
rter, sprungit lck och skt skydd i l fr Jussar, men drvid mist
rodret och drivit p de verallt i denna farliga skrgrd lurande
grunden.

Sjmn ro sig lika verallt och i alla tider: nr de tre Rigamatroserna
ter befunno sig torra och mtta i den varma stugan, strckte de ut sina
trtta lemmar p halmbddarna och slumrade sorglst, utan vidare tanke p
dagens skeppsbrott eller den fregende nattens anstrngningar.

Medan Tovfolket slunda visade sin gstfrihet mot de skeppsbrutna hade
vrden i huset, Nils Andersson, med sin frut nmnde notkarl Simon
begivit sig ut till stranden till det mera inbringande och i deras mening
lovliga arbetet att brga vad de frmdde frn det frolyckade fartyget
och behlla detta byte som god pris. Strandrtten var d nnu ansedd
ssom ett lagligt nringsfng bland alla kustbor, och om man p finska
kusten icke just formligen bad vr Herre vlsigna stranden, s r det
mer n troligt att den hederlige Nils Andersson och hans medhjlpare
visade minst lika mycket nit att plundra de skeppsbrutnas egendom, som de
frut varit nitiska att brga deras liv.

Tovvrdinnan, som bar det vackra namnet Agneta, skulle icke varit kvinna
och nylndska, om hon icke begagnat tillfllet att anstlla en mnstring
med de tre av hennes gster, som nnu hllo sig vakna. En av dem, en
lng, mager, ldre man, kldd i brun rock och bruna underklder, satt
tigande framfr elden, medan hans kloka och skarpa gr gon spejade kring
med oroliga blickar. Den andre av passagerarna var en snedvuxen pojke om
sexton eller aderton r, med svart hr, plirande gon, buktig nsa, och i
vrdinnans frestllning ptagligen en tattare, s mycket mer som hans
lnga fingrar och en nstan fgelartad, trippande rrlighet lto befara
vissa anlag fr begrelse till husets lsegendom. Men d denne pojke
synbarligen endast var tjnare t den tredje i sllskapet och fr
gonblicket sysselsatt att rengra dennes besporrade ridstvlar, beslt
mor Agneta att frnmligast hava gonen p besagde tredje person, vilken
syntes henne vara den frnmligaste och drtill hade meriten att kunna
gra sig begriplig p svenska.

-- Han r vl fdd hr i landet, efter han talar som folk, han? frgade
gumman med oskyldig min.

Den tilltalade, en grovlemmad man om vidpass femtio r, kldd i
ryttaredrkt och av ett jovialiskt utseende, hade nyss frut anstllt ett
grundligt nederlag bland rovorna och strckte sig nu makligt p en bnk,
i det han utdrog och avtorkade en lng huggvrja. I stllet att besvara
den snrjande frgan, strk krigsmannen sina vldiga, knvelborrar och
frgade i sin tur:

-- Har ni l?

-- Var skulle fattigt folk taga l vid mickelsmssan? Saltvatten ha vi,
s det frslr; skall det vara mer av den sorten? genmlde gumman, som
icke tyckte om krigsmannens frtroliga ton.

-- Hr nu, mor, tertog denne med en gspning, knner ni klangen av
Riga-mark? Och drvid skramlade han med en vlfrsedd skinnpung,
instucken i svrdsbltet.

Mor Agneta betraktade msom sporrarna msom lderpungen och lt frst,
att l kunde vl fs frn staden, men fr nrvarande hade hon endast sd
-- ett slags buljong p fisk, vilken stundom frvarades som en
lckerhet.

Krigsmannen behagade skratta och befallde p polska sin tjnare att se
t, om man brgat ngon ltunna frn fartyget. Men knappt var pojken sin
kos, innan krigsmannen ndrade stllning, s att han vnde ryggen t
mannen i bruna rocken, blinkade frtroligt t mor Agneta och yttrade med
en fldande talegva, som mrkbart stack av mot hans frra lakoniska
uttrycksstt:

-- Vill ni ha en hund, mor, s tag den dr pojken. Vill ni ha en katt, s
r han en katt, och vill ni ha en rv, s kan ni icke f ngon bttre.
Jag vill vara stekt som en nors, om icke Sam luktar till allt vad ni
sger, och om ni r den rligaste mnniska som gr i kjol, s skall han i
morgon kunna bertta saker som fra er i galgen. Frdme den hedningen,
han har alla sprk i sin nsa. Jag kan icke umbra honom, men om er gubbe
kncker nacken p honom, s gr han en hederlig grning.

-- Bevare oss! ropade mor Agneta med ofrstlld hpnad, r sergeanten en
kristen mnniska och drager sdana tattare in i landet?

-- Kvartermstare, om ni behagar, tertog krigsmannen, rtande ut sina
breda skuldror, och fr resten kanske en smula bttre kristen n ni, i
all vnskap frsts. Kanske har ni hrt talas om Ivar Bertilsson?

-- En har jag hrt talas om. Han hll med de pviska och tjnade Svidje
Klas mot salig kung Karl. Somliga sade att han gick med herr Arvid p
korvtget ver till Sverige och blev kastad i sjn med en sten om halsen
vid Kastelholm. Andra berttade att han var med vid Sankt Mrtens, nr
herr Axel Kurck fick p plsen, och dr red han undan med sdan fart, att
han blev kvarsittande p en grdsgrd med en str genom veka livet. Det
r snart tjugu r sedan.

-- Jas. N, kanske ni hrt nnu ngot mer om Ivar Bertilsson?

-- Folk sade honom vara s stark, att han kunde sl in sin nve i
ekbordet och att han ridit ihjl bnder som fr p Ilmola is. Kantnka
sdana ogudaktiga sllar!

-- N vid min bsta fux, om jag hade honom, r det icke skna bedrifter
ni hrt om Ivar Bertilsson! Om han nu icke lge drnkt i lands hav eller
spetsad p en grdsgrdsstr i Sankt Mrtens, skulle han dansa ett varv
omkring med er... s hr ungefrg...

Vid dessa ord fattade kvartermstaren med bda hnderna en tung ekstubbe
slungade den ltt som en boll mot taket och tog fatt den som lyra.

-- S, s, menade gumman, i det hon frskrckt drog sig undan, lt det
dr vara ogjort! Jag mrker vl, att den fule nnu icke ftt sitt.

-- Nej, det kan ni lita p, och det srjer nog han fr, han dr med bruna
rocken. Men lt oss nu vara goda vnner, efter vi knna varandra. , jag
minns er nog, ni var frr s rd om kinden som en herregrdsgrind, och
icke var ni s granntyckt heller den tiden. Jag var bara pojkklingen,
nr jag stal en kyss av er fr fem och tjugu r sedan vid Pojo kyrka, och
som ni ser, har jag nnu icke blivit fltmarskalk. Men vad det betrffar,
att jag tjnat Svidje Klas och ridit omkull ngra bnder, s skall jag
trsta er med att jag har hans ndes pardonsplakat och tnker icke bry
mig om edra fogdar och lnsmn mer n om skator i skogen. Pojken dr r
heller ingen tattare, som ni tror. Far hans var en knipslug jude. Men fr
att sga sanningen, tror jag att pojkbytingen icke r mera slngd i Mose
lag, n att ni grna kan bjuda honom flsk till frukost, middag och
kvll.

Utanfr stugan hrdes nu stoj av rster, och in rusade Sam, vltande
framfr sig en mindre ltunna, under det att han med hlarna sparkade
frn sig Simon, vilken frgves skte berva honom hans byte.

-- Halt dr! rt kvartermstaren med en blick av vlbehag p den sista
dyrbara kvarlevan av en god sjproviant. Sam, du har gjort dig vl
frtjnt av fderneslandet; jag skall taga det i avrkning nsta gng du
fr prygel. Och du, lngben dr, lt pojken vara i fred, och tacka din
lycka, att han icke br hstskor p bakftterna. let skall jag betala,
och i morgon bittida fra ni oss alla till Ekens.




2. Om tiden fr denna berttelse och om
den brune mannen.


Medan kvartermstaren och hans fljeslagare njuta en vlbehvlig vila i
Tov stuga, torde det vara ndigt att med ngra f ord infra lsaren i
den tid nr hndelserna tilldraga sig.

Det var en stormig oktoberdag r 1615, nr skonerten frn Riga kastades
redls mot den finska skrgrdens klippor. Tiden var mrk och underlig.
Under ett helt sekel nrmast frut lsa vi p krnikans blad de frsta
Vasakonungarnas bedrifter och inbrdes tronstrider. Men sagan och
krnikan ro de frsta morgonstrlarna i tidernas natt och belysa drfr
endast bergstopparna, medan de djupa dalarna och den brdiga sltten
betckas av skugga. Efter hand, nr ljuset stiger hgre, upptcker man
hyddor i dessa dalar och skrdar p dessa sltter; man frnimmer, att
bakom konungarna rr sig ett folk, ett folk av millioner levande
varelser, alla begvade med mnskliga hjrtan, alla fordrande sin rtt
att leva och leva lyckliga. Den tid, varom vi nu tala, var just en sdan
tid, nr individerna brjade trda fram ur massan, nr ett ofantligt djup
ppnade sig under konungar, adel och prster, som ditintills varit allt;
kort sagt, nr Karl IX och Gustav II Adolf begynte infra i Sverige och
Finland det moderna samhllet.

Hela sextonde seklet var blott en frgrd till det sjuttonde. Starka
ljusblinkar omvxlade med ett tjockt mrker. Och dessa skuggor ttnade
nda till natt vid frsta brjan av Gustav II Adolfs regering. Riket
dignade under brdan av tre krig, och massan av folket, som bar denna
brda, prejades av fogdarna, misshandlades av adelsherrarna, bldde och
svalt, men bidde sin tid. Med varje ny konung vntades bttre dagar, och
huru ofta svek icke detta hopp! Men nr Gustav II Adolf upptrdde,
sjutton r gammal, lika fager och mild som han var kraftig och hugstor,
d vaknade ter den nya vntan ssom aldrig frut; den i bekymmer grnade
tiden ljusnade ter i ungdomsfgring, och hela denna konungs regering
blev en upprrd, orolig, men dock i hoppets frger glnsande
ungdomsdrm.

Om Finland br srskilt mrkas, att i detta land fortfor, bakom den ppna
striden mot Polen och Ryssland, en hemlig, men frbittrad kamp mellan
olika politiska och religisa beknnelser. Klubbekrigets fejder hade
kvarlmnat djupa spr. Sigismunds slagna parti rknade nnu mnga
anhngare i sdra delen av landet, och frn polska sidan skyddes intet
medel att vnda folkets sinnen frn den yngre grenen av Vasahuset
tillbaka till konung Johans tt. Polska utskickade genomstrvade landet
under allehanda frkldnader; proklamationer och hemliga skrivelser
uppmanade folket och den sydfinska adeln till uppror mot den bestende
styrelsen, utlovande polsk hjlp med det frsta, samma hjlp, efter
vilken fordom hertig Johan, Klas Fleming och Arvid Stlarm frgves
spejade frn bo slottstorn. Karl IX:s bilor och rep hade fr en tid
avskrmt dessa polska beskickningar, men nu, nr den unge konungens
mildhet ter ppnat fderneslandets portar fr s mnga landsflyktiga,
vimlade sdra Finland av fregivna patrioter med eller utan direkta
uppdrag frn konung Sigismunds rdkammare.

Vare sig att den fyllda lderpungen eller den gamla bekantskapen omstmt
vrdinnan p Tov, slts fregende dag slunda, att kvartermstaren
intog vrdfolkets bdd i sidokammaren och utverkade i samma hedersrum ett
lgerstlle ven t mannen i bruna rocken. Vid frsta daggryningen
fljande morgon var denna tystltna gst i rrelse och vckte sin
sovkamrat med ordet _benedicite_!

P krigaren gjorde denna fromma morgonhlsning s fga intryck, att han,
troligen nnu med en knsla av sjgng i huvudet, svarade:

-- Ror i l, krabbsaltare!

-- Det r tid att brja vrt verk, tertog den brune tlmodigt, i det att
han vek undan en grov lrftsgardin, vilken betckte den trnga
fnsterppningen, som vintertid brukade stngas med en draglucka.

-- Vad vind? frgade Ivar Bertilsson, motvilligt resande sig under
bemdandet att reda sina tankar. Samtalet frdes p polska sprket.

-- Vindarna fra oss till det land, som gudarna beslutit att straffa,
svarade hans fljeslagare med Genseriks ord.

Krigaren besinnade sig ngot och genmlde drp betnksamt:

-- Hr nu, pater Padilla, jag skall sga eder ett ord med all skyldig
respekt, och ni kan grna sga det t konungen, om ni vill, efter ni
r hans biktfar. Det finns folk som hava flera gudar och flera konungar
med, men Ivar Bertilsson vet icke av mer n en Gud, en kung och ett
fdernesland. Jag har tagit mig att vara er tolk och er grdshund, men p
villkor, att ni landstiger hr fr att terstlla den lagliga ordningen
och att ni tager reson. S lnge tnker jag bde sklla och bitas, nr ni
finner fr gott, men icke lngre, det sger jag er som en rlig karl.
mnar ni hr stlla till kttarebl och sdant otyg, nr ni ftt
makten i hnderna, s r det s gott att ni makar er av till Polen igen.
Ja, ja, stryk icke ver med hartassen frst, fr att sedan sticka fram
klorna; jag minns rtt vl huru ni gjorde med protestanterna i Thorn.
Innan jag stter er i land p finsk mark -- dessa strmmingsklippor
ro icke annat n utmarker -- vill jag veta om ni mnar hlla konungens
ord.

Pater Padilla, en av katolska kyrkans och Sigismunds djrvaste emissarier
i de nordiska lnderna, fann fr gott att tillsvidare skona ett nyttigt
redskap och svarade kallt:

-- Konungen har de bsta avsikter med Finland, och mina avsikter kunna
icke vara andra n konungens. Bertta mig hellre ngot om den kust och
det folk, dit vi nu blivit kastade. Jag frmodar ni knner den.

-- Ngot, revrdige fader, eftersom jag r fdd hr i trakten, vilket
kan vara av nytta fr er, men vdligt fr min hals. Landet r gott nog
och har bde vatten och malt fr trstiga strupar. Folket hr nere har
blivit tamt i herretjnst, men kan ocks morra, om ni visar det kppen.
Ni kan vrva morska ryttare hr i trakten; men kper ni hstar, m ni se
till, att ni icke blir lurad. Adelsgrdar finnas tillrckligt, vilket fr
femton r sedan var detsamma som rojalister tillrckligt, men nu slss
hlften fr hertigens avkomma. Herr Sten p Raseborg var en styv karl i
frra tider...

-- Slkten Leijonhuvud stod ju frr p vr sida?

-- Ja frr. Raseborg har tjocka murar och feta oxar. Herr Sten har nu
annat att gra; han tnker mest p tullen i Ekens stad och hller med
den som lter honom piska sina bnder i fred.

-- Finnas inga andra prster n sdana, som ltit besmitta sig av den
lutherska villfarelsen?

-- Prster? Ja, i kung Johans tid hade vi prster som kunde korsa sig
framfr altaret och tala med tillbrlig respekt om jungfru Maria och
helgonen. Nu r det allt siktat och sllat efter Uppsalapergamentet, och
den som tror annat fr tumma sitt radband i byxfickan. Gamle bisp Erik i
bo trs icke mera knysta ett ord om liturgian, och av Ndendals kloster
finnas knappt strumpstickorna i behll... Men nu minns jag en sak. Hr
sges en underlig lrd herre, mster Sigfrid, ha blivit pastor i Ekens
de senare ren[A]. Han kan icke vara god p hertig Karl, som ltit rta
ut hans lemmar p strckbnken, och dessutom sges mster Sigfrid sp i
stjrnorna. Jag vill icke stta min fot i en stigbygel, om icke den
karlen br ett rttroget katolskt hjrta under sin lutherska msskpa.

-- Gott. Vi skola lta mster Sigfrid stlla vrt horoskop. Ni vet edra
frhllningsregler. Jag r en doktor i lkedomskonsten frn Wittenberg
med kurfurstens pass; jag sker bestllning vid svenska krigshren, och
min tolk r en hsthandlare.

-- Jag frstr. Ni kurerar kttare och jag hstar. Men ni fr ett hrt
stycke arbete. Nr Gud frsta gngen skapte en finne, tog han skallen av
en tjur och ramarna av en bjrn. Har ni en amulett, som skyddar mot
trolldom?

-- r ni rdd, Ivar, s vill jag giva er ett stycke av den helige Henriks
ben: det hjlper bde mot svrd och trolldom. Fr resten litar jag p er,
min redlige Ivar! Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra
fullviktiga hundra ungerska gyllen i mnaden och er stallmstarebefattning
hos konungen, fr att ej tala om er sjls salighet. Ja, ja, Ivar, ni har
varit en vild slle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er frst
till galgen och sedan... ni vet vl vart. Vr kyrka allena kan giva er
absolution.

-- N ja, vrdige fader, det r just det jag sger till mig sjlv, nr
edra blanka gyllen stundom brnna mig i fingrarna. Mor min var i sin
ungdom p nunnelra i Ndendal, men dr var d redan fattigt och usligt,
s att hon i en knapp vndning tog far min i stllet fr doket. Si, det
ngrade hon sedan och sg Sankta Brita i drmmen, som sade till henne:
lt din son bliva prst! Men si, vrdige fader, det var emot min natur,
och drfr r det s gott att jag tjnar helgonen p mitt stt. r det
galet, fr ni svara drfr; men far varligen fram hr i landet, nr ni
kommer till makten!

-- Var obekymrad och se t om bten r segelfrdig!

Sams svartlockiga huvud visade sig nu i drren och frkunnade att allt
var i ordning. Han glmde bertta vad han sjlv redan utrttat p
morgonen, nmligen att rycka svansen av en katt, skuffa omkull en fylld
vatts, fylla spiseln med spnor, s att lgan stod ut genom skorstenen,
och slutligen hlla uti sig husets enda filbunke, vilken han fann
frvarad i ett olst skp. Kvartermstaren kom i det kritiska gonblick,
nr mor Agneta, till sjmnnens stora frlustelse, anfll ogrningsmannen
med sopkvasten. Sam var icke sen att rycka kvasten av skaftet och hlla
den framfr sig ssom en skld mot fienden, nr krigarens myndiga stmma
bjd tystnad och det kom till en fr Sam icke frdelaktig rannsakning,
vars resultat blev att hasselspn rekvirerades och anvndes till det
nyttiga bruk, vartill besagda trdslag synes vara av naturen bestmt.

Hrmed var husfreden terstlld, en lantlig frukost intogs i hast, och
husets gstfrihet blev kontant gottgjord ur lderpungen. Sedan nu ven
stormen lugnat och himmelen klarnat, sutto snart vrd och gster i god
smja i den rymliga notbten p vg till Ekens stad.


  [A] Ngra lrde pst att denne bermde man frst 1617
      blivit pastor i Ekens.




3. Om frden till Ekens och om ett kronans
skepp.


Ekens skrgrd frhller sig till lands skrgrd ungefr som ett stycke
av stjrnkartan till Vintergatan eller som en frkens prlband till en
drottnings juvelsmycken. Men oaktat denna skrgrd knappt kan kallas den
andra i ordningen, glider seglarens bt mellan en sdan labyrint av
skogbevuxna ar, gr bergsuddar, smala sund och lvbekransade vikar, att
ingen forntidens byggmstare skulle ha kunnat uppfinna mera konstrika
irrgngar. Vid tiden fr vr berttelse funnos sllan sjmrken eller ens
prickar p grunden. Men den infdde fiskarens vana bt fann d som nu
utan mda den rakaste och skraste farleden. I den yttre skrgrden frm
endast barrtrden motst havets skarpa vindar, men nrmare fastlandet
blanda sig ekar, lindar, lnnar, askar och almar med de vriga lvtrden.
Intrycket av det hrda, granitartade i kustens natur frsvinner och
lmnar rum fr den behagliga anblicken av en mildare frgprakt.

Denna pltsliga frndring av natursceneriet var fr verraskande att
undg de frmlingar, vilka nu fr frsta gngen skulle landstiga p
Finlands kust. Lvskogarna hade just vid denna rstid kltt sig i den
brokiga drkt, som i sina vissnade lv br frknslan av en lng vinter.
Ivar Bertilsson anmrkte ssom ett gott frebud, att skogarna flaggade
vid deras ankomst, och Simon genmlde hrtill, att de i Ekens skulle f
se ngot frmer, nmligen humlegrdarna, d i detsamma, nr bten vek
frbi en udde, ett ovanligt freml drog sig deras uppmrksamhet.
Innanfr Vitsand lg en stor tremastare, i vilken sjmnnens vana gon
genast igenknde en svenska kronans rlogsman. Alla betraktade nyfiket
kolossens hgt framskjutande akterdck, dess med kanoner spckade
bredsida, dess ofantliga massor av tgverk och hela detta vindfng av
mrskorgar, utsprng och ornament, som vid denna tid efter spansk och
hollndsk modell gav kronans rangskepp ett s fantastiskt utseende. ven
om icke tre stora frgyllda kronor vid akterspegeln tillfyllest upplyst
om skeppets rang och betecknat dess namn, kunde man ej misstaga sig
drom, att Ekens hamn nu blivit hedrad med ett besk av ett bland de
frnmsta skeppen i svenska rlogsflottan.

-- Detta r Tre kronor; jag har sett den besten frut i Reval, utropade
kvartermstaren med en obehaglig verraskning vid tanken p det uppdrag
han tagit sig. Han r icke fr ro skull till sjss nu p hsten, och jag
misstnker att han fr med sig en kunglig person bland de mnga
officerarna p sitt akterdck.

-- Jag ser en prinsessa och hennes frknar p akterdcket, skrek Sam,
vars kvicka gon kunde upptcka en fluga p spetsen av ett kyrktorn.

-- Hll dig i skinnet, byting! viskade kvartermstaren med en hotande
tbrd. Ni, pater, lgg er ned p btbottnen, och ni, gubbe, lna mig er
fiskarejacka; blsten r kylig.

Sedan dessa frsiktighetsmtt blivit vidtagna, fortsatte bten sin frd
s lngt som mjligt frn rlogsmannens kanoner; men hoppet att komma
obemrkt frbi den frnma gsten i Vitsands djupa vatten sveks, en
hornsignal frn rlogsmannen befallde bten att stanna, och nr signalen
ej tlyddes, skt en julle pilsnabbt ut frn hans sida.

Tovbten lades att invnta en annan bt, som strax skulle lgga ut frn
rlogsfartyget, samt drefter segla lngsamt frut och vgleda den
efterfljande bten i den av grund uppfyllda farled, som ledde till
stadens landningsbrygga. Befallningen mste tlydas. Efter en kvart
timmes vntan sgos ngra mn och fruntimmer nedstiga frn fartyget i en
vntande slup; vgvisaren satte sig i rrelse, slupen fljde, och bda
nalkades utan ventyr bryggan vid stadens hamn.

Ekens, som d rknade en lder av vidpass hundra r, hade placerat sig
vackert och frdelaktigt vid mynningen av den lngt inskjutande Pojo
viken, men nnu knappt verskridit den ansprkslsa betydelsen av en
medelmttig kping. Dess sm fartyg seglade p Reval och Stockholm,
staden lg i bestndig delo med de mktiga grevarna Leijonhuvud, vilka
vid denna tid betraktade Ekens ssom ett slags svamp, vars naturliga
bestmmelse var att utpressas och fylla den ofta tomma grevliga
kassakistan. Lmningarna av en d redan frgten borg dominerade staden
frn slottsbacken; den lilla oansenliga trkyrkan hjde sig obetydligt p
sluttningen ver de lga trhusen, tckta med takved. Men mellan dessa
lga hus utbredde sig vid stadens sjutton gator s mnga trivsamma
trdgrdar och rika humlegrdar, att deras skiftande frger nu p en
solbelyst hstdag gvo den tarvliga orten ett srdeles vnligt och
fridsamt utseende.

Det var en sndagsmiddag vidpass klockan tolv, nr btarna anlnde till
stadens folktomma brygga. De goda Ekensborna voro nnu mangrant
frsamlade p kyrkvallen i mitten av staden, varest kyrkoherden brukade
upplsa viktiga kungrelser vl ocks frkunna politiska nyheter fr den
frsamlade menigheten efter gudstjnstens slut. Gsterna i den kungliga
slupen skte sig ett hrbrge hos en av stadens ansenligaste borgare vid
namn Rechart Bgman, som hos sig brukade hrbrgera frnmligare resande.
Medan Tovfolket anskaffade husrum fr sina gster i ett mindre
borgarehus, begvo sig Ivar Bertilsson och hans tvenne fljeslagare till
kyrkan, fr att som frsiktiga fltherrar rekognoscera terrngen, innan
de vgade sig ut p ngot viktigare fretag.

Mster Sigfrid Aronus Forsius, pastor i Ekens med femtio tunnor spannml
i avlning, hade dock redan vid denna tid p dagen dragit sig tillbaka
till sin tarvliga middagsmltid, men en del av menigheten hade
kvarstannat p kyrkvallen under livliga samtal om tidens tilldragelser.
Idag hade en av pastor upplst kunglig kungrelse varnat menige man i
dessa landsndar fr den avfllige polske konungens lgnaktiga patenter
och falska frespeglingar, frmanande varje redlig underste till
obrottslig trohet mot den rttmtige konungen och verheten. Man hade
erfarit, att konungen, som sjlv med en ansenlig krigsmakt dragit i flt
mot moskoviterna, vid denna tid belgrade staden Pleskov och att den ver
hela landet bermde tappre finske hjlten Evert Horn under denna
belgring blivit skjuten. Nr hrtill kommo berttelser, att den hatade
och fruktade greve Sten p Raseborg i frra veckan kastat tv ansedda
bnder, belagda med kedjor, i slottsfngelset och vore sinnad skicka
knektar till Ekens fr att indriva en ny olaga grd av h och humle frn
den redan utarmade staden, kan man frestlla sig den upprrda
sinnesstmning, varmed stadens borgare och den talrikt frsamlade
menigheten frn kringliggande landsort rdplgade sinsemellan om alla
dessa nyheter.

Om sledes Ivar Bertilsson och hans fljeslagare ej utan blandade knslor
frnummo den kungliga kungrelsen, syntes dremot folkets stmning fr
gonblicket gynnsam fr deras planer. Dr fllo hotande ord; man yttrade
hgt, att det gamla ulvanstet Raseborg borde nedrivas till grunden, och
ngra bland de djrvaste freslogo att man genast borde tga till fstet,
tukta herr Sten och befria fngarna. Ngra ville, mnga tvekade, alla
skreko om varandra, tilldess ryktet om ankomsten av ett kungligt
rlogsskepp gjorde slut p mngdens upproriska tankar. Gsterna frn Tov
funno ingen utsikt att fiska i detta grumliga vatten. Kvartermstaren
hade knappt vgat framkasta ett ord om konung Sigismundus' lyckliga
regemente, d inga herrar plgade allmogen, innan han fick skl att ngra
detta frhastande.

-- Vem talar om Sigismundus? frgade hftigt en gammal bonde frn Tenala
socken. Jag har haft sex sner: tv tog Svidje Klas, tv tog herr Arvid,
tv tog herr Axel Kurck, och p den vgen blevo de alla, somliga i
Livland, somliga i bo, somliga i Viborg. Korpamat blevo de, ingen
kristen prst lste vlsignelsen ver dem, och nu str jag ensam fr
hemmanet. Men hade jag sex sner till, skulle jag sga till unge hans
nde, som nu fr regementet: tag dem, och kr ut var katt i landet, som
knystar om Sigismundus; frr f vi ingen fred.

-- Och jag hade fyra fagra dttrar, infll en gammal kvinna frn Karis.
Tv togo de polska ryttarna som lgo i byn; sorg och elnde blev det. Den
tredje lockade herr Bengts fogde p Brdtorp, och hon blev hngd; den
fjrde kom undan till Tavastland, och hon blev brgad fr det hon var
bara barnet. Vem r det som prisar sdana tider?

-- Oss skickade Sigismundus en prst, som skulle lra oss lsa bakfram i
katkesa, menade en kvinna frn Ing. Han mssade p latin och skulle hava
folk att bikta, frr n vi gingo till Herrans bord, och d drack han
vinet sjlv, s att en fattig kristen icke fick smaka't.

-- Men under kung Johan hade vi goda tider; d slde vi mycket humle till
Stockholm, invnde en borgare.

-- Sg det! Ja, men kung Karl lt hnga tre fogdar p en dag, och Gud
vlsigne honom fr det, hrdes en annan rst sga i folkskaran.

-- Bia lite, tilldess unge kung Gsta fr fred med ryssen och polacken,
s skall han gra detsamma med herrarna, det r han karl till! ropade en
av herr Stens underhavande.

-- Ja, det r han karl till! upprepade tjugu rster p en gng.

Det lg en stark frtrstan och en fruktansvrd hmndlust i detta utbrott
av folkknslan.

-- Lnge leve kung Gsta! skrek nu en rst och efterfljdes strax av
hundra andra.

-- Men vem var han, som prisade Sigismundus? frgade ngon.

-- Det var herr Olof Duva, som tjnt papisterna, svarade en annan.

-- Nej, nej, han har ftt lejd och svurit konungen tro, anmrkte en
tredje.

-- Ngon var det. Lt oss doppa honom i rligt finskt saltvatten!

Man sg sig om, men den sannskyldige var frsvunnen. Hopen begynte
skingra sig, nr en rst hrdes ropa: _Sigismundus vivat!_ I nsta
gonblick greps mngden av ett fr det lugna finska lynnet ovanligt
raseri. Under ropet polackar! polackar! rusade ngra hit, andra dit, p
jakt efter landsfrrdaren; men skandet blev fruktlst. Sam, vilken
frsttt s mycket av talet p kyrkvallen, att det gllde de bda
tvlande konungarna, hade smugit sig upp i klockstapeln och frn dess
tornglugg ltit hra det frrdiska ropet. Snart var han ter ute i det
fria och nog ofrskmd att insmuggla en brinnande fnskbit i rat p en
landsbos ispnda hst. Djuret skenade med sin krra mitt igenom
folkmassan. Under frvirringen och tumultet bragte ogrningsmannen snart
sin person i skerhet.




4. Stjrntydaren.


Den manhaftige kvartermstaren och hans brune fljeslagare lyckades av
sitt vrdfolk erfara, vad dessa ftt veta av roddarna p det kungliga
skeppets slup. Enligt deras berttelse frde skeppet Tre kronor ingen
ringare person ombord n konungens yngre broder, hertig Karl Filip av
Sdermanland, vilken, nu fjorton r gammal, p entrgen begran ftt sin
moders, nkedrottningens, tillstnd att gra sin frsta lngre sjresa
med en eskader som frde trupper frn Stockholm och bo till Narva. En
svr storm hade skingrat eskadern p hjden av Hang, och d vinden lg
styv emot samt Tre kronor ven medfrde ngra frnma damer frn bo,
vilka lidit av sjsjuka, hade hertigen velat ska hamn och landstta
fruntimren vid Ekens.

Pater Padilla befarade med skl, att ort och tid icke voro gynnsamma fr
hans berkningar. Han beslt att redan fljande dag ska ett annat flt
fr sin verksamhet, men drfrinnan ville han frvissa sig om icke ett
katolskt hjrta klappade under mster Sigfrid Aroni lutherska msshake.

S snart mrkret inbrutit, styrde patern och hans fljeslagare sledes
sina steg mot den lrde mannens bostad, denna gng kvarlmnande Sam, om
vars senaste bedrifter de svvade i fullkomlig okunnighet.

Kvartermstaren knde bostllet, och efter ngot trevande genom trnga,
mrka och smutsiga sidogator nalkades de bda vandrarna ett litet lgt
och tarvligt hus p hjden p slottsbacken. Frn en mrk och lg frstuga
intrdde de i en lika lg boningsstuga, vilken jmte en studerkammare,
som tillika var sovrum, utgjorde dvarande pastors i Ekens tarvliga
bostad och hrden fr mnga vetenskapliga forskningar, likasom fr mnga
mrkvrdiga profetior, bestmda fr nsta rs almanacka. En flammande
brasa brann i den boflliga, nedrkta spiseln, dr man tillredde
aftonvarden. Allt i denna boning, frn de grova trbnkarna till de sm
fnstren, dr en del av de sndrade glasrutorna ersatts med oljat papper,
vittnade om fattigdom. Endast ett stort, konstrikt vggur, ur vars tavla
vid varje klockslag framtrdde en figur frestllande Tiden med lia och
timglas, lt ana hrvaron av en bermd matematiker.

Vid spiseln stod en torftigt kldd kvinna om vidpass femtio r, belyst av
eldskenet, medan hon rrde i grytan. Utan att vnda sig om eller invnta
en frga, yttrade hon krvt till de intrdande: -- Kom igen i morgon;
mster Sigfrid har icke tid.

-- Sg t mster Sigfrid, att hr ro resande, som nska f tala med
honom, och det nu strax! yttrade kvartermstaren p sitt vanliga
framfusiga stt.

Kvinnan fortfor med sitt arbete, utan att bevrdiga de nykomne med en
blick, och upprepade: -- Jag sger eder, att han icke har tid. Gn er
vg, han r icke hemma.

Det lg i den talandes ton ngonting stolt, som kom kvartermstaren att
snka rsten och mera hvligt tillknnagiva, att en lrd doktor frn
Tyskland nskade rdfrga den bermde mster Sigfrid om saker av vikt.

Nu vnde kvinnan sig om, betraktade frmlingarna med ett par kloka,
forskande gon och svarade blidare, att _hennes man_ velat begagna den
stjrnklara aftonen fr att akta p himlens tecken och nu befann sig ute
p fltet. Pater Padilla lt sga genom sin tolk, att ocks han vore
ngot bevandrad i stjrnkunskapen och vore lycklig att f rdfrga en s
ryktbar vetenskapsman som mster Sigfrid just under ppen himmel.

Dessa ord frfelade icke sin verkan p kvinnan. Hon tnde en lykta, bad
frmlingarna flja sig och vgledde dem ut genom grden till den fria och
ppna hjden invid ruinerna. Oktoberhimlen, rensad av stormen, var nu
fullkomligt klar i stjrnornas tindrande sken, luften mild och mnen nnu
icke uppgngen ver horisonten. Ingenting, icke ens de lga ruinerna,
skymde hr den vida synkretsen. Lyktan gick frut, och de tv mnnen
fljde, tilldess de uppndde en liten plat p kullens versta topp.

Hr lg i det bleka ljuset av stjrnhimlen en man, stdd mot ett
klippstycke och lutande kinden mot vnstra handen. I hgra handen hll
han ett stlstift, med vilket han, tid efter annan, prickade mrken i ett
stort pergamentsblad, frmodligen en stjrnkarta. Han mrkte icke de
kommande, vilka stannade ljudlsa i hans nrhet fr att betrakta honom.
Skenet frn lyktan fll p en lng, av lder och mdor bjd grskggig
man, vilken tycktes nrma sig sjuttiotalet. Han var mager av svlt och
nattvak, bar gr mustascher och yvigt pipskgg, hret glest och grtt,
den frade pannan hg och tankediger, de ljusbl gonen stora och
drmmande, drkten tarvlig nda till armod. Han vcktes ur sina tankar av
ljusskenet och yttrade missnjd:

-- r det du, Anna? Jag har ju sagt dig, att jag icke vill stras.

-- Hr r en doktor frn Tyskland, som reser i morgon och vill tala med
mstaren, svarade hustrun dmjukt.

Mster Sigfrid reste sig i sittande stllning, rckte frmlingen en kall
hand och frgade p tyska varmed han kunde vara till tjnst.

Pater Padilla hade verlst sina ord. Han flyttade genast samtalet in p
det lrda omrde, dr de vriga hrarna ej kunde flja honom, och
frklarade p latin, att han var lkare och stannat i ovisshet om man
borde eller icke borde tillskriva stjrnorna ngot inflytande p gngbara
sjukdomar.

Mster Sigfrid svarade p samma sprk den bekanta formeln: _stell
inclinant, non necessitant_ (stjrnorna franleda en bengenhet, men icke
ett ndtvng), varefter han med livlighet brjade tillmpa denna formel
p rdande farsoter, nr i detsamma hela nejden klart upplystes och en
stor eldkula ilade ver himmelen i en lng, flammande bge. Skenet kom s
ovntat, pltsligt och starkt, att de fyra personernas drag liksom grepos
i flykten av ljuset och fotograferades i en skdning: en iakttagelse,
som icke undgick kvinnans forskande blickar. Dr framlyste ngot i den
tyske herrns gon, som kom henne att viska till mster Sigfrid p finska
sprket: akta dig fr den karlen!

Men fr den gamle vise var i detta gonblick mnniskan endast ett
stoftgrand. Sedan han fljt meteorens lopp och antecknat dess bana p
stjrnkartan, reste han sig till sin fulla lngd, utstrckte sin hgra
arm mot horisonten, dr skenet nnu tycktes drja, och sade hgtidligt:

-- Si Guds skrift p himmelen! Ho r jag, Herre, att jag vill utrannsaka
din hemlighet eller mta ditt mtt? Var var jag, nr morgonstjrnorna
alla sjngo ditt lov? Herre Gud, du r en konung, hrligt beprydd, ljus
r din kldnad, helighet r din bonings prydnad. Du talar och kallar
vrlden, du skriver din skrift p himmelen frn det ena solvarvet till
det andra. Men de hra icke din rst, Herre, de frst icke din hand, som
skriver i stjrnorna. Ofta haver du npst dem: vad haver det hulpit?
Bttra dig, mitt folk, frrn din Guds ansikte vnder sig bort frn dig
och du stter din fot mot de mrka berg!

Efter dessa ord knppte mster Sigfrid sina hnder och stod en stund
frsjunken i bn. Sedan tertog han sitt avbrutna tal.

-- Till det tredje, fortfor han, medan denna meteoriska eld hller p att
brinna och han var dag med hela himmelens omlopp bliver ryckt omkring
jorden och vdret, frsamlar och drager han till sig av vdret de
naturliga fuktigheter, som dit uppstigna ro och skulle tjna till regn
och dagg, och frtrer dem och upptnder vdret med hetta. Drav fljer
d stor torka och hetta, som sden och allehanda vxter skadelig r. Ty
mste drav flja or, hunger och dyr tid. S fljer vidare drav, att
kometernas _vapores_, endels av sin egen materie frgiftige, endels av
jordens eget frgift, som hon av den frsta frbannelsen rvt haver, och
som ven av sig fder skadeliga djur och ohyra, frgiva hela luften med
sig, likasom en liten droppe frgift, gjuten i en hel m vin, frgiver
det alltigenom. Varfr allehanda levande djur, som igenom vdret
uppehlla sitt liv, att de det draga till sig och andas ifrn sig, till
att utdriva det heta vdret och indraga igen det kalla, livet till
vederkvickelse, varda av det frgivna vdret frgivne, och drav
frorsakas mngahanda sjukdomar bde bland folk och f, ssom
pestilentie, brnnsot, brstsot eller ngon annan allmnnelig farsot, som
gr ver mnga land allt p en tid, ssom den brstsjukan anno 1580[B].

Det r sannolikt att den lrde och fromme mannen skulle underhllit tv
tlmodiga hrare nda till morgonens inbrott med detta fredrag i hans
tids naturvetenskap, drest icke den tredje givit tillknna sin
opposition med ett ljudeligt snarkande. Hustru Anna anmrkte att ljuset i
lyktan var snart utbrunnet och att hon fr sin del icke mnade draga sig
brstvrk i dimman. En tt, frn havet uppstigande mist gav hennes ord
vikt, och ej utan stapplande mellan stenarna terfunno de fyra vandrarna
vgen till boningshuset.

Mster Sigfrid Aronus Forsius, Finlands frste erknde vetenskapsman,
vilken Messenius p sin tid kallade vr ojmfrlige matematiker, synes
ha varit mera frtrogen med stjrnornas lopp n med de freteelser p
jorden, vilka nrmast inverkade p hans dagliga liv, och om han gav akt
p naturens tecken eller frutsade rikens undergng, r det icke
sannolikt att han haft minsta aning om beskaffenheten av sin svarta rock,
frrdet i spannmlsboden eller inkomsterna frn Ekens pastorat. I
sdana frgor var han ett barn, som behvde sin skterska, och en sdan
blev fr honom hans hustru Anna, en person s litet knd av en otacksam
eftervrld, att man numera icke ens med skerhet vet hennes namn.

Nr mster Sigfrid till hennes frtrytelse nnu p sena kvllen infrde
den tyske doktorn i sin studerkammare, fr att fr honom utreda de
himmelstecken, vilka antydde ett snart frestende stort, allmnt och
lngvarigt krig i hjrtat av Europa, vgade icke hustru Anna invnda
ngot dremot, men beslt i sitt sinne, att besket icke skulle bliva
alltfr lngvarigt. Hon avfrdade Ivar Bertilsson med lfte att sjlv
ledsaga frmlingen till hans bostad, och satte sig med sina strumpstickor
s nra till kammarens glesa drr, att hon utan svrighet kunde hra
varje ord som sades drinne. Hon skulle icke varit en s lrd mans
hustru, om hon icke frsttt latin, nr hon behvde frst det.

De bda mnnen hade vidpass en timme varit frdjupade i ett samtal om
astrologin, nr mster Sigfrid rkade anfra nederlaget vid Kerkholm r
1605, vilket han frutsagt, ssom ett ovedersgligt bevis p stjrnornas
inflytande.

-- Ja, anmrkte doktorn, alla himmelens makter hava tydligen dmt den
tyranniske och frrdiske hertig Karl samt hans avfda till en neslig
undergng, och inom kort skall det legitima konungahuset ter regera i
Sveriges rike.

Mster Sigfrid svarade frvnad men lugn, att han sedan femton r icke
knde ngra andra hertigar i Sverige n hertigarna Karl Filip och Johan
av stergtland. Och d hans rade gst tycktes vara fga bevandrad i det
urgamla svenska rikets konungabalk och rttsfrhllanden, ville mster
Sigfrid upplysa honom, att riket vrdat en strng, rttvis och statsklok
konung, kallad _Carolus_, den nionde av sitt namn enligt Johannis Magni
rikshistoria, och drefter en av Gud med mnga hrliga gvor utrustad ung
konung vid namn _Gustavus Adolphus_, den andre benmnd. Vad ter angick
stjrnornas inflytande, ville mster Sigfrid icke lmna det osagt, att
den ofrliknelige mstaren i all stjrnkunskap, hans egen store lrare,
Tycho Brahe, vars sjl Gud frjde i himmelen, redan _anno mundi_ 1572
iakttagit av srskilda tecken i stjrnbilden Cassiopea, att i Finland
skulle fdas en furste, den dr himlarnas herre frut bestmt till en
vldig hjlte och folkens befriare, srdeles frn det betryck, som den
rena evangeliska lran nu mngenstdes hade att utst i tyska riket och
andra lnder. Varfr, och d mster Sigfrid icke kunde annat frst, n
att stjrnorna drmed syftat p den unge och vlsignade herren Gustavus
Adolphus, som vl icke varit fdder i Finland, men dock ssom dess
storfurste s att sga genom en _providentia divina_ blivit detta landets
infding och rtte medborgare, var och en kunde hrav klarligen frnimma,
att de himmelska makterna med en besynnerlig _cura et favore_ vrdade sig
om just detta konungahus och liksom _predestinerat_ detsamma till de
hgsta och rorikaste vrv _pro salute gentium_, det r: alla nationers
kristeliga vlfrd.

-- Den hgt bermde mster Tycho skall dock hava senare menat, att
stjrnans utkorade skall fdas under en _conjuctio_ av Venus, Jupiter och
Mars, vilket skett med den unge prins Uladislaus av Polen. Och lr det
synbarligen vara han, som i hela vrlden skall terstlla den rtta
kristna tron, infll doktorn med ett djrvt smleende.

-- Du misstager dig, hglrde _confrater_, tertog mster Sigfrid kallt.
Tycho Brahe har aldrig sagt ngot sdant. Om han sagt det, skulle det
icke hava refererat till prins Uladislaus, som r fdd under Saturni
inflytande, och ntligen, om allt vore ssom du frmenar, s skulle prins
Uladislaus icke kunna infra den rtta kristna tron, emedan han sjlv
beknner sig till den frmrkade och frdmliga papistiska lran.

Man hade nu kommit till den mtliga punkt, dr mster Sigfrid s litet
tycktes motsvara Ivar Bertilssons frhoppningar. Men doktorn ville nnu
icke giva segern frlorad.

-- revrdige mstare, yttrade han i en aktningsfull ton, det anstr icke
mig att med dig disputera om saker som du mste bland alla nu levande
mnniskor knna bst. Jag har frnummit om dina besvrliga resor i den
hgsta norden. Jag har med beundran lst dina mnga _prognostica_, din
_Physica_, som handlar om naturens utgrundande, dina bermda avhandlingar
om kometerna och andra dina skrifter, som nu uppfylla vrlden och prisas
av alla lrda mn. Men ett har frundrat mig, nmligen huru en sdan man
kunnat belnas med en s svart otack, kunnat vedergllas med falska
anklagelser, fngelse och alla slags lidanden, nda till strckbnken --
huru en man, som alla Europas furstar borde tvla om att upphja till
hga restllen och inkalla i sin rdkammare, nu bebor denna fattiga koja
och icke kan p sin lderdom fgna sig t ngon bekvmlighet. Jag
frstr, att den vise aktar denna vrldens ra, gunst och rikedom ringa;
men tnk dig, store mstare, vilken vinning det vore fr hela vrldens
vetenskap och din egen forskning, om du utrustades med tillrckliga
hjlpmedel fr att med framgng studera naturens lagar!

-- Nr jag var ung, tnkte jag stundom drp, svarade mster Sigfrid med
en ofrivillig suck, men jag har lngesedan lrt mig att njas med en
ringare lott. Det sker dock allt efter Guds vilja, det r allt till vrt
bsta.

-- Men om det funnes en furste, nog vis och nog delmodig fr att
uppskatta dina frtjnster och erbjuda dig... ett observatorium, frsett
med de bsta instrumenter fr stjrnkunskapen? Om du dr, ssom
Copernicus eller Tycho Brahe, kunde frvna vrlden med stora upptckter,
vore icke detta en Guds skickelse, som rikeligen skulle belna alla dina
frsakelser?

-- Nej, nej, tala icke drom; det r fr sent, jag vill icke tnka drp!
utropade den gamle forskaren, upprrd vid dessa utsikter, som stodo i en
s bjrt motsats till hans nuvarande fattigdom och till dessa
bristflliga, fr det mesta sjlvgjorda trianglar, cirklar och kikare,
som utgjorde hela hans vetenskapliga arsenal.

-- _Det r mjligt och icke fr sent_, yttrade frmlingen med tonvikt p
varje ord. Jag vet en furste som kan bjuda dig allt detta och som i
ersttning endast begr din tacksamhet och ngra obetydliga tjnster, som
du ltt kan gra honom med ditt inflytande hr i landet.

-- O, mina stjrnor! Mina kra stjrnor! utropade mster Sigfrid, som
endast fste sig vid de frsta orden. Vet du vl, frmling, att man ock
har frbjudit mig att tyda himmelens tecken? Jag har s mnga
vedersakare. De uttolka illvilligt mina _prognostica_, de vilja frmena
mig att lsa Guds skrift p himmelen. Ingen tror mig! Fr vad har jag
levat? Vad kunde jag icke lsa i rymderna med en god flandrisk tub, och
du ser: jag har knappt ett rr, en kompass, en sextant, som duger till
ngot. Dr p hjden har jag sjlv inslagit en stng fr att utmrka
meridianen. Vilket elnde, icke sant? Och du sger... du sger...

-- Jag sger... brjade ter frmlingen, men han avbrts av hustru Annas
rst utanfr drren:

-- Vad btar det mnniskan, om hon vunne hela vrlden och toge skada till
sin sjl?

-- Vad vill du, kvinna? sade den gamle mannen, misslynt ppnande drren.

-- Jag lser den heliga skrift; den r alltid god att hava i frestelsen.
Fr vrigt har det nu klarnat. Jag har icke p flera r sett Merkurius
lysa s frunderligt klar.

Mster Sigfrid gick till den lilla glasrutan.

-- Du har rtt, jag mste ut. Kom igen i morgon, hglrde _confrater_! Nu
fr jag icke frsumma planeternas sammankomst. Hade jag blott en
flandrisk tub! O, mina stjrnor, mina kra stjrnor!


  [B] Mster Sigfrids egna ord om kometen 1607.




5. Om en solstrle i hsten.


Efter en genomvakad natt, sov mster Sigfrid fljande morgon nnu klockan
tta. Hans trogna hustru, som vakat med honom, hade dock redan hunnit
sopa stugan, fodra deras enda ko och stlla grytan p elden fr
frukosten, nr hon verraskades av ett ovntat besk. En grant utstyrd
herretjnare frgade om hgvrdige pastorn kunde mottaga ngra resande,
som ville beska honom. Hustru Anna vckte sin man i sovkammaren. Strax
drp ppnades drren fr en ung frken, tfljd av en officer och en
liten halvvuxen tjnarinna. Den unge krigaren frestllde fr husets
vrdinna Kerstin Fleming, hovfrken hos hertiginnan av stergtland, samt
sig sjlv som ryttmstaren Silversparre vid Nrikes dragoner. De befunno
sig hr p genomresa till Svidja grd och ville icke lmna Ekens utan
att betyga sin aktning fr dess bermde kyrkoherde. Den unga frken
tillade frbindligt, att hon och hennes mor frut haft ran gra mster
Sigfrids bekantskap i Stockholm.

Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes
frsta fruktan fr ett s frnmt besk i den fattiga prststugan hade
redan frsvunnit vid anblicken av den unga frkens intagande
personlighet. Kerstin Fleming liknade mera ett oskyldigt barn som tog
sina frsta steg i vrlden n en flicka som redan i tv r vunnit
erfarenheten av ett hov. Hennes vxt var snarare under n ver
medellngd, hr och gon mrkbruna, dragen icke nog regelbundna fr att
kallas skna; men glansen i hennes blick var intensiv som en solstrle
och det skalkaktiga ljet p ett par fylliga lppar s godmodigt, som om
hon nnu aldrig vetat vad sorg eller bitterhet voro i vrlden. Det enda
som rjde adelsdamen var den vrdiga, behagfulla och otvungna hllningen
samt ett mera vrdat stt att uttrycka sig, n man den tiden var van att
vnta hos Flemingska slkten eller tminstone hos dess manliga
ttlingar.

-- Mster Sigfrid, sade den unga frken, sedan hon vrdsamt hlsat den
intrdande, en man som tnker p s stora och viktiga ting kan icke
minnas en sdan obetydlighet som en liten ofrstndig flicka, men jag gr
mig en stor ra av att i nra sex mnader hava ftt vara eder lrjunge.
Tror ni jag glmt eder bok Om sjlen och huru ni lrde mig drmmarnas
betydelse?

-- Frken Kerstin mste ha haft en ofantlig nytta av eder undervisning,
ty hon drmmer bde vaken och sovande, infll den unge officern
smleende.

-- Tro icke det, kre mstare! Jag drmmer nu sllan annars n halvvaken,
och d roar det mig mest att drmma om ting som verg mitt frstnd om
dagen. Vad sger ni om en drm som just angick er sjlv?

-- Drmmar ro av tv slag, min kraste lilla frken, svarade mstaren,
som knde sig varm av s mycken godhet, frenad med s mycket behag. En
part kommer av blodet och r gemenligen olustig, ssom nr man fr mycket
tit; en annan kommer av hjrtats affekter, vilka vi endels rkna till
sjlen, och kan vara stundom sorgelig, stundom glader. Dock skall man
inte lgga fr mycket mrke drtill; ty ndock Gud kan vl skicka oss
drmmar som ngot betyda, vilket vi se av Skriften och egen erfarenhet,
s r dock mesta delen att likna vid dimba eller vder, som ver jorden
gr, det ingen varaktig stad haver.

-- N, uttyd nu drmmen, som jag hade om er i natt, nr jag nnu tyckte
mig knna skeppet rulla fr vgorna! Jag drmde att ni satt i ett hgt
torn med jorden under edra ftter och himmelens stjrnor som ett
guldstickat bltt, glnsande tcke ver ert huvud. Ni var ung, ni var
rik, ni hade omkring eder de sknaste instrumenter fr eder vetenskap,
och jag satt vid edra ftter och lrde visdom. D sade ni till mig: se
hit, jag har upptckt en ny planet bakom Saturnus, och dr r den slla
boning, som en dag skall bliva oss anvisad! Jag sg i eder kikare, jag
sg en lycksalig  p himmelen, och drifrn utgingo strlar av ett
oddligt liv. Se, sade ni, av denna planetens kraft r jag vorden ung p
nytt och kan gra dig evigt ung som jag sjlv. Nej, svarade jag, konung
Johan hade frt med sig frn England en skn marmorstod, som fr mnga r
sedan blivit funnen i Rom och var frn de gamla hedningar. ndock nu
denna bild r evigt ung, s vill jag icke vara den lik, utan hellre
blomstra min korta tid som grset p marken och sedan frgs. D vart ni
vred p mig, eder panna mrknade, och ni vxte s hg som ett skmoln p
himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drmmen, kre mstare!

Mster Sigfrid liknade vid dessa ord sjlv en drmmare. Han tnkte p sin
ungdoms relystna frhoppningar: ocks han hade tnkt sig en framtid av
ljus och ra; hans frsta framgngar hade givit honom mod att bryta sig
vg genom alla hinder till hjden av sin tids vetenskap. Nu var han
fattig, gammal och bervad de hjlpmedel som han behvde fr sina
forskningar. Men d kom i gr afton en oknd, som frespeglade honom
uppnendet av hans hemliga lngtans ml, och nu kom ett skmtande barn
att sga honom detsamma i sina nyckfulla drmmar. Var det en frestelse?
Eller var det ett frebud till nya och lysande framgngar? Han besinnade
sig ngra gonblick och svarade:

-- De drmmar som ngot betyda hava gemenligen det i sitt flje, som
motsatsen r, det ni ock se kan fr edra gon, min ndiga frken. Dock
vill jag intet frtiga, att ju Gud understundom snder oss liknelser till
det som i framtiden ske skall, ssom konung Faraos drm, den Josef
uttydde. Om s skulle ske, att Gud snder mig, gamle och fattige man,
ngon ofrutsedd lycka i denna vrlden, det fast otroligt r, men dock
intet omjligt, efter ju Gud kan frvandla alla mnskliga ting, s lr
det snarligast vara att tillskriva vr unge och ndige konungs
besynnerliga gunst fr lrdom och vishet, vilka nu brja frkovra sig
under hans regemente. Tnk dock icke mera p mig, allrakraste frken,
utan sg mig fast hellre ngot om edra egna studier i lrda och nyttiga
kunskapsstycken.

-- Om jag frdristar mig tala i frkens stlle, dr hon fr blyger r att
frtlja sina egna meriter, infll ryttmstaren, s m kre far veta, att
i Sveriges rike finnes nu ingen, den dr kan leka p harpa s ljuvligt
som frken Kerstin. En afton i vras satt vr ndige konung vl timmen
lng och hrde p strngaspelet, frglmmande alla de moskoviters vldiga
krigsbasuner. Och vore icke frken Ebba Brahe allaredan densamma, s
menar jag nkedrottningen finge snart nya bekymmer om rikets framtid.

Om icke mster Sigfrid varit vanare att beskda avlgsna himmelska
stjrnor n jordiska irrbloss, s skulle han kanske vid dessa ord hava
frmrkt ett hastigt frgende drmlikt skimmer i Kerstin Flemings
glnsande gon. Innan nnu rodnadens vgor hunnit uppstiga frn hjrtat
till halva hjden av hennes kinder, svarade hon frtrytsamt:

-- Det hves ingen, och minst en krigsman, att fra lasteligt tal om sin
konung. Kre mster Sigfrid, tro mina ord, jag r s enfaldig som en
skata i alla de stycken dr icke ni givit mig litet bttre frstnd. Ja,
jag har redan frgtit det mesta, av vad ni undervisat mig om metaller
och stenar.

-- Finns icke ngon sten som frdriver onda drmmar? frgade ter
Silversparre med gycklande allvar.

-- Diamanten lrer det fuller gra, svarade mster Sigfrid oskyldigt. Och
nr man binder honom vid vnstra sidan, r han god mot fiender, kiv och
trtor, raseri och mara. Annars, fortfor han, utan att mrka huru frken
Kerstin hotande strckte sin diamantring mot ryttmstaren, annars r den
kosteliga safiren av alla nyttigast, ity att han styrker hela kroppen,
lter mnniskan vara vl tillfreds och ingiver henne gudeliga tankar. Det
r ock sagt om guld, nr man det fint river och dricker, att det r gott
mot hjrtats affekter och hjrtevrk samt uppfriskar den livaktiga
knslans ande i mnniskan. Ty guld har ngot av solens natur. Det m
envar prva efter sitt tycke; jag sger vad de gamle fre mig sagt. Ssom
det om safiren sges, att den honom hller i munnen, han kan frutsga
tillkommande ting.

-- Mstare, fr jag bedja eder om ngot, och det mellan fyra gon?

-- Drsom allrakraste frken tcktes stiga in i min fattiga kammare, fr
jag vl hra't, genmlde den gamle.

-- Ni sade ngot om safiren, brjade frken Kerstin smekande, sedan hon
vl tillslutit kammardrren. Ni, som r en s vis man, behver icke
safirer fr att frutsga tillkommande ting. Ni lser dem i stjrnorna
och... i hnderna.

-- Stjrnorna ro frn vrldens begynnelse och lyda obevekliga lagar, men
streck och linjer i frkenhnder ro ssom de krusiga strimmor p stilla
vatten, dem nsta vindflkt utplnar av vattnet.

-- , mstare, ni vet bttre n jag, att linjerna i mnniskans hand lyda
samma lagar som stjrnorna. Men efter ni tycker mera om stjrnorna, se
hr mitt horoskop, vilket ni sjlv nedskrev fr mig i Stockholm. Ni ville
icke uttyda det d, efter jag s ung var, men nu r jag tv r ldre. Det
r en skuldsedel, ni mste fria den in.

-- Lt det nu vara, allrakraste frken! Det r inte nyttigt fr
mnniskan att veta tillkommande ting.

-- Kan ni neka, att ni sptt t hovfrknarna i rebro?

-- Har det skett, s var det fr deras faseliga nyfikenhets skull. Nr
jag satt i rebro fngtorn, fick jag mngen god bit mat av kvinnfolk, och
det var fr att de ville frga mig om den de mest hade kr. Inte behver
ni frga sdant; nog kommer han, nr Gud vill.

Frken Kerstins blick uppflammade.

-- Jag frgar inte efter en hjrtanskr, genmlde hon stolt. Jag vill
veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mstare,
det r ert eget fel. Ni har givit mig en gta att gissa, hr r den, jag
begr uttydningen. Sg mig den stjrna som rder ver mitt liv!

Mstaren mottog bladet, granskade det omsorgsfullt och sade tvekande:

-- Frga mig icke!

-- Och ni tror, att en kvinna kan gmma sdant tv r i sin fatabur, utan
att vilja lsa det. Vill ni d att jag skall anse er konst som ett
gyckelspel?

-- S mycket kan jag uttyda, tertog tecknatydaren, att dr varit
mrkeliga tecken p himmelen i eder fdelsetimme. Ni r fdd under
lejonets stjrnbild. Det lrer icke frundra en av er slkt.

-- Visst icke, mstare.

-- Lejonet giver hugstora tankar, men intet lngt liv. Det r icke mnga
som komma drmed till femtio r.

-- Vad sger ni, femtio r! Det r dubbelt mer n jag hoppats leva. r
dr ej ngot annat?

-- Dr r Martis regemente fre och efter en mrk punkt p _firmamentum_,
och den r ej lngt borta. I den punkten str Jupiter eder stjrna s
nra, att det fast besynnerligt r. Allrakraste frken, tag eder i akt!
Nr planeternas konung hrskar p himmelen, bliver han alla andra fr
stark. Det som ej giver sig under hns vlde, varder gemenligen slckt
eller allt snderbrutet.

-- Nej, ni skrmmer mig icke. Man str honom mot.

-- Ja, med Guds makt, som r strre n hans. Gemenligen r det ngot som
dr i den mnniska, vilken str Jupiter mot. Men allenast den fattiga
sjlen brgas, r allt annat ringa. Bakom den mrka eller fastmera
skinande punkten st nnu mnga sm stjrnor. En part brukar tyda detta
som avkomma...

-- Jag r allts fdd under stridande stjrnor, som hela min slkt. Jag
har en fiende...

-- Det har jag inte sagt.

-- En motstndare d, om det likar er bttre. Jag skall st honom stadigt
emot, han skall ej lta mig lnge leva, men till sist skall jag finna ro
bland stjrnorna. Var det ej s er mening, mstare?

-- Min mening, svarade mster Sigfrid, r, att Gud rder ver alla sina
skapade verk, och planeternas konung r likas visst mot honom ett stoft,
som alla himlakroppar i honom hava sitt centrum och fste. Vi lpa kring
solen, och solen lper kring Gud. I honom allena r alltings vila.

-- Vad, mstare? r ni ock en av dem som tro p den nymodiga fabeln, att
jorden lper kring solen och icke tvrtom?

-- Det r ingen fabel, allrakraste frken. Nst Guds ord, r detta det
vissaste av allt visst. Har jag icke berttat er om den vise polacken
Copernicus? Men lt det nu vara. Ni ville att jag skulle sp er i handen.
Jag sger ingenting annat om den, n att det r en god mnniskas hand.
Gud vlsigne er. Det r i eder ngot av rnen och ngot av duvan. Ni r i
stnd att lta edert liv fr sanningen, dr ni icke giver det bort fr
den ni har kr.

Frken Kerstin rodnade, drog sin diamantring av fingret och tryckte den
p yttersta spetsen av mstarens skrynkliga ringfinger.

-- Mottag denna ssom ett obetydligt minne av eder tacksamma lrjunge,
sade hon varmt. Jag skall ihgkomma er varning, och nr jag en gng
blivit frstndigare, skall jag tnka att jag r frlovad med visheten
sjlv. Gud beskydde eder, farvl!

De frmmande avlgsnade sig. Nu ntligen fick hustru Anna tillflle att
gra en frga, som lg henne p hjrtat.

-- Vet du vl, sade hon, fr vilket pris du i gr afton blev bjuden ra
och rikedom?

-- Nej, svarade mster Sigfrid. Om det icke var fr att tjna vr egen
ndige konung, s mste detta bud hava snts mig antingen frn konungen i
Danmark eller frn ngon av Tysklands evangeliska furstar.

-- Du misstager dig, svarade hans hustru lugnt. Du blev bjuden ra och
rikedom mot villkor att tjna konung Sigismund och den papistiska lran.

-- O, mina stjrnor! O, mina ungdomsdrmmar! suckade den gamle mstaren,
och en klar tr rullade utfr hans trda, gulnade kind.




6. Den farliga punkten p firmamentet.


Inemot tre mnader efter besket i Ekens, en kall vinterdag i januari
r 1616, terfinna vi frken Kerstin Fleming jmte hennes moder,
stthllaren Lars Hermansson Flemings nka, fru Anna Horn, numera i andra
giftet frmld med Tnne Gransson Gyllenbgel. De hga damerna hade
gjort en fr denna rstid lng och besvrlig resa till Pern grd i stra
Nyland, fr att med sin nrvaro hedra stthllarens p Kexholm, Hans
Stlhandskes, brllop med frken Elin, Kerstins barndomsvn och dotter
till den bermde amiralen Henrik Tnnesson Wildeman. De resande hade
tillbragt med de nygifta en s glad julhelg som det var mjligt under
dessa oroliga tider. Kymmene kungsgrd var icke lngt frn Pern, och d
frken Kerstins kusin, den tappre versten, sedermera lantmarskalken
Henrik Fleming till Lethis, nskat under en kort permission frn de
ryska fredsunderhandlingarna rdplga med fru Anna om viktiga
familjeangelgenheter, stmdes ett mte med honom p Kymmenegrd.

Den forna grnsfloden Kymmene, som i en bred fra br mer n hundra
sjars vatten till Finska viken, delar sig fre utloppet i tvenne
huvudarmar, av vilka den stra ter delar sig uti tvenne. Vid den stra
av dessa ligger n i dag Kymmene kungsgrd, vilken en tid tillhrde
Stureslkten, men vid tiden fr vr berttelse begagnades av kronan ssom
en avelsgrd fr goda hstar och en mnstringsplats fr kavalleri. Fr
nrvarande lgo dr tvhundra nyss utrustade adelsryttare under Matts
Olofssons befl, frdiga att snart avg till hren i Ryssland. Ett lgt,
men lngt envnings trhus, som ofta hrbrgerat hga personer, erbjd
dock ven utrymme nog fr Henrik Flemings mte med sina resande
slktingar.

Klockan var tio p frmiddagen, och den vntade gsten drjde. Kerstin
Fleming gick ut till forsen och betraktade tankfull dess brusande vg,
som mot de snkldda strnderna frekom nstan svart. Den levde och
virvlade nnu nr hela naturen lg i sin vinterdvala; det var ett fritt,
starkt och trotsigt vatten, men det visste icke sin tid, det var ett
spke frn en sommar som icke mer hade rtt att leva. Frken Kerstin
knde sig snarare beklmd n livad av dess vermktiga trots och lyfte
sina blickar till den gladare tavlan av ryttaregrupperna p den motsatta
stranden, nr hennes lilla tjnarinna Maju brdskande nalkades henne frn
boningshuset och medfrde ett bud att hon genast skulle skynda tillbaka
till grden.

-- r han kommen?

-- Ja, frken! Han och herr Henrik.

-- Vilken han?

-- Kungen.

Frken Kerstin skyndade icke, hon flg. Hon liknade snripan, vars ltta
fjt knappt mrkas p vinterdrivorna.

Hon smg in genom en sidodrr och fann hela huset i rrelse. Man visste
att konungen vntades till de finska stndernas lantdag i Helsingfors;
man visste att han fr flera dagar sedan anlnt till Viborg; men man
visste icke om och nr han vid genomresan skulle giva sig tid att drja
p Kymmenegrd. Liksom sin fader Karl IX i hans unga r, kom ven Gustav
II Adolf ovntad, fr att verraska sina fogdar oberedda, dem icke alltid
till hugnad och konungslig ynnest. Man hrde honom skmtande sga, att
nr ngon varit fogde i sex r, kunde en sdan grna hngas utan
rannsakning; han vore d vl meriterad.

Fogden Anders Nilsson p Kymmenegrd tycktes hra till de sllsynta
undantagen. Konungen hade kommit ovntad, endast tfljd av Henrik
Fleming och en kammartjnare, medan sviten fljde en timme drefter, och
frsummade intet gonblick att gra sig personligen underrttad om
krigsfolkets mansstyrka, frplgning och utrustning, kungsgrdens skick
och fogdens rkenskaper. Ryttarna uppstlldes p isen nedanfr forsen och
undergingo en strng mnstring. Men nr han mnstrat allt och ftt hra
mngen undskyllan fr tidens lgenhet, tcktes hans nde sga till
manskapet, att deras landsmn frhllit sig manligen emot de moskoviter
och att han hoppades de nya rekryterna skulle gra detsamma, varp fljde
ett skallande _elkn kuningas_ (leve konungen) -- ett rop, som
frdubblades, nr han p finska tillade orden: _Jumala varjelkoon teit,
pojat!_ (Gud beskydde er, gossar!) Han knde sitt finska folk, han hade
ju redan som barn tfljt sin fader till Finland och under lnga vintrar
blivit frtrogen med detta land. De unga axelbreda bristflligt
utrustade, i finska bondepaltor[C] kldda ryttarna p sina magra,
oansenliga hstar voro dock av det stl, varmed Gustav II Adolf vann sina
segrar. Just det, att alla dessa segrar och den nnu lgo i framtidens
skte, just detta gav en s egen stmning t dessa unga krigare, som nu
fr frsta gngen skyldrade gevr fr ynglingafursten. Det fanns ingen
bland dem, som icke i detta gonblick, under hans anfrande, knde sig
stark nog att ervra vrlden. De voro finska ryttare, allts lugna,
tlmodiga, beredda att vnta sin tid; men de knde inom sig, att fr en
sdan konung kunde de d. Och han frstod dem, ssom han alltid frstod
sina krigare.

Han vnde sig till beflhavaren och sade:

-- Matts Olofsson, se om det dr folket vl; det r ngot att gra av.
va dem alla dagar i ledet. Se till att ingenting felas i deras
frplgning, men ofreda de bnder, gr kort process. Hstarna ro
svltfdda och endels illa inridna, munderingen tarvar eftersyn. Det
rtter med grligaste. I vrigt r jag njd med truppen... Stlhandske!

En ung officer av konungens lder red fram ur sviten.

-- Se p honom, Matts Olofsson. Han har tjnat sig upp frn simpel
soldat. Han knner vra nya karbiner. Stlhandske, rid i morgon till
Viborg med mina order och utvlj i slottsarsenalen de bsta gevr du kan
verkomma. Det blir fr din trupp, Matts Olofsson. Skaffa dig skickliga
byssesmeder och lt gra efter den ltta modellen. Jag vill att karlarna
skjuta p fri hand.

I detta gonblick nedgick vintersolen i sydvst och frgade aftonhimlen.
Konungens fr alla synliga gestalt p den kulle vid stranden, frn vilken
han mnstrat truppen, vergts med purpur, och hans blick glnste. Han
hade kommit frn fiendeland och knde sig ter omgiven av en natur som
han frstod och ett folk som lskade honom. Krigaren och konungen var
tjuguett r gammal; han hade nnu icke hrdnat fr mildare intryck, ja,
han levde icke nog lnge fr att ngonsin hrdna. Men han var dock i
varje tum en konung; stum slt han sina tankar inom sitt unga brst, gav
ett tecken att mnstringen var slut och tervnde till grden.

Bland de mnga skdarna vid stranden befann sig ven frken Kerstin
Fleming med sin trna Maju. Nr terskenet frn aftonhimmelen kastade sin
glans ver den kunglige hjlten, syntes samma sken n hgre frga den
unga frkens kinder. Tankfull tervnde hon med de vriga till grden och
inneslt sig med sin moder i fogdens enskilda rum, dit de resande dragit
sig undan fr att lmna plats fr konungens svit.

Deras nrvaro blev dock icke lnge obemrkt, och snart medfrde Henrik
Fleming det budskap, att konungen nskade se dem vid aftonmltiden, som
serverades klockan sju. Endast ngra f av det hgre beflet hade blivit
anbefallda att deltaga dri, och konungen sade sig hoppas, att fru Anna
ville urskta anrttningarnas enkelhet med en krigares vanor och resans
brdska. Efter en knapp halvtimme reste sig konungen, sgande att han
icke ville missunna sina vriga gster en behvlig vila, men att det vore
honom krt om damerna nnu ville sknka honom sitt angenma sllskap. Han
vore, sade han, sedan ngon tid s ovan att tala om ngot annat n krig,
att det vore fr honom en vederkvickelse, om damerna ville bertta honom
ngot gladare frn Stockholm och bo.

Den unge konungen var under sdana frtroliga stunder s lskvrt
enkel, att ett par timmar hastigt frflto, under samtal om hovet i
Stockholm och de adliga familjer i Finland, med vilka bda fruntimren
voro nrmast befryndade. Nr klockan slog nio, anhll fru Anna att f
avlgsna sig fr att f rdplga med Henrik Fleming i rummet bredvid
om de familjeangelgenheter, vilka franlett hennes resa till
Kymmenegrd. Konungen svarade frbindligt, att han icke ville se henne
frgves hava besvrat sig hit fr ett mte som vore fr henne av vikt,
men d hon ju skulle befinna sig i nrmaste rum, hoppades han att hon
ej ville frvgra honom sin dotters sllskap, intill dess rdplgningen
vore slutad. Fru Anna gick och lmnade drren halvppen till det rum,
dr Henrik Fleming vntade henne.

-- Hans Stlhandske var sledes en lycklig brudgum? frgade konungen, fr
vilken man omtalat brllopet i Pern.

-- Mycket lycklig, ers nde, svarade frken Kerstin.

Tilltalet majestt brukades vl vid hgtidliga tillfllen, men glmdes
vid frtroligare samtal fr det ldre och enklare tilltalet eders
nde.

-- Han r lycklig, som ftt flja sitt hjrta. Jag knner dem som icke f
gra det. Knner ni ngon sdan?

-- Jag vet icke... Mhnda.

-- Vad skulle ni gra i en sdan belgenhet?

-- Min plikt, om jag vore man.

-- Och en kvinna, vad br _hon_ gra?

-- Detsamma, ers nde. Alltid sin plikt.

Konungen betraktade henne skmtsamt.

-- Vet ni vl, att icke mngen vid edra r skulle tnka som ni? Ni talar
som en man, men jag knner igen det Flemingska slktdraget. Ni r icke
rdd, ni. Jag sg er vid slottsbranden i bo 1614 st kvar i tornet, fr
att ni icke ville kvarlmna en liten flicka i lgorna. Er faders frnde
Klas Fleming knde heller ingenting annat n sin plikt, och drfr blev
han salig konungens ddsfiende. Lyckligtvis ro _vi_ vnner, och drfr
kan jag ppet frga er: ro ej hjrtats rttmtiga ansprk de hgsta av
alla plikter?

-- Jag vet icke vad eders nde menar med hjrtats rttmtiga ansprk. Men
vore jag konung...

-- Fortstt!... Om ni vore konung...

-- Skulle jag aldrig svika min tro. Mitt ord skulle vara ett kungsord,
och min ed skulle vara mig dyrare n min krona, svarade frken Kerstin
med lg rst, men s djrvt och fast som det anstod en Fleming.

Konungens blick mulnade.

-- Frklara er tydligare! genmlde han.

-- Jag skulle icke kunna svika den kvinna, t vilken jag givit mitt
hjrta och som givit mig sitt. Om man sade mig, att ett rikes vlfrd
berodde drav att jag brte mitt ord, s skulle jag svara, att rikens
vlfrd beror av trohet och icke av otrohet.

-- Ah! Var det s ni menade? utropade konungen, och hans blick klarnade
p ett stt, varav frken Kerstin fann sig nstan frskrckt. Sannerligen
befarade jag icke redan, att ni rkat in p _ett annat_ omrde, och jag
ville icke ens fr en rysk fstning hava _er_ till min fiende. Ni skulle
ha blivit fruktansvrdare n en hel arm.

-- Jag beder om nd, drest jag varit alltfr uppriktig. Jag r stolt att
hedras med _hennes_ vnskap, vars namn min understliga vrdnad frbjuder
mig att nmna. Vilket hjrta, eders nde... s hgsint, s delt, s
krleksfullt och s tligt! Det r nu mer n ett r sedan hon frtres av
den grymmaste ovisshet. Hon grter sllan, hon klagar aldrig, men hon
beder mycket. Finnes ingen mjlighet att gra slut p en sdan ovisshet?

Konungen vandrade fram och ter ver golvet, stannade slutligen och
yttrade:

-- Sger ni detta av er sjlv, eller har ngon bett er drom?

-- Ingen, och minst hon! r jag straffbar, s br jag ensam skulden.

ter klarnade konungens mulna panna, och han tertog sin frra skmtsamma
ton.

-- Nej, min alltfr uppriktiga fiende, man r icke straffbar, nr man p
ett s lskvrt stt sger konungar sanningen. Det r angenmare att hra
moraler av er, n av min lrare, gamle Skytte. Jag trodde er ett
gonblick vara en frrderska, och kanske r ni det i hjrtats
angelgenheter, men ni befinner er dr p ert naturliga kvinnliga omrde.
Och d ni r fr god lutheran, kanske ocks litet fr ung, fr att vara
min biktfar, s lt oss nu hellre tala om er sjlv. Jag ser icke till er
harpa. r hon kvarglmd i Stockholm?

-- Hon r p Villns, ers nde.

-- Skada. Jag minns en afton i vras, nr jag kom dyster och nedslagen
frn rdkammaren. Jag intrdde med Sauls sinnelag i hertiginnans gemak,
men dr fann jag min David. Ert strngaspel kom mitt hjrta att smlta.
Jag hade nyss knt mig fattig och svag; nu syntes jag mig vara rik och
stark. Jag tnkte p de gamla barder, som sjngo fr vra fder och
gjorde dem hugstora i striden. Det frekom mig som vore ni Sveriges och
Finlands valkyria, vilken borde g framfr dess konung i striden. Jag har
ofta tnkt drp. Jag har senast tnkt drp, nr vi frgves stormade
Pleskovs fasta murar. Det r ngot hos er, som r beslktat med
segertankar, det ligger i blodet.

Frken Kerstin svarade icke. Hon satt stum med nedslagna gon; blott en
nstan omrkbar darrning kring verlppen vittnade om ett uppror i hennes
knslor.

Efter en paus sade konungen:

-- Begr en nd av mig!

Kerstin Fleming hll en handske i sin hand; hon mrkte icke att hon sedan
tio minuter slitit den i stycken. Konungen upptog dess make, som fallit
till golvet, rckte henne den med ett smlje och sade:

-- Nvl?

-- Ett brev!

-- Ingenting fr er sjlv?

-- Jag tackar ers nde. Jag har ftt min belning.

-- Ni begr icke ens en visa fr er harpa?

-- Ett brev! Endast ett brev!

Konungen fattade hennes hand och knde den darra, men de stolta,
glnsande bruna gonen blickade fast in i hans. Han ville sga ngot, men
nu stod fru Anna i drren.

-- Det r tid, sade hon.

-- Hg tid! viskade en rst inom Kerstin Flemings klappande hjrta.


  [C] Jakob De la Gardies uttryck 1625.




7. En natt och en morgon p Kymmenegrd.


Gustav II Adolf var frn sin tidiga ungdom van vid strngt arbete, och
det som icke medhanns om dagen mste mngen gng upptaga natten. Det r
likvl icke antecknat att han tillbragte denna natt p Kymmenegrd med
regeringsomsorger. Hans verksamma sjl hade i lnga mnader oavltligen
delat vilja och tankekraft mellan ett allvarsamt krig i frmmande land
och den inre riksstyrelsen i en tid av mycket betryck och mnga
sndringar. Nr man r tjuguett r gammal, br man en sdan brda glatt
nog, ty d utbreder sig framfr oss hoppets ondliga vrld; livet synes
s grnslst lngt och en frlorad dag s ondligt liten.

Men det som r omjligt ven fr den strngaste arbetare, den
allvarligaste statsman och den upphjdaste tnkare, det r att vid
tjuguett rs lder avsga sig alla ansprk p livets lycka. Lyckan
antager endast olika gestalter i ungdomsdrmmarna. Vanligen framtrder
hon fr ynglingens blickar frst i gestalten av en kvinna, drefter under
skepnaden av en lagerkrnt ra. ven i konung Gustav Adolfs ungdom hade
det frsta idealet varit en kvinna, men en kvinna oskiljaktigt
sammanvuxen med drmmen om seger och hjlterykte. Det r bekant, och han
skriver sjlv, att han utfrde sina frsta bragder till Ebba Brahes ra,
med den ridderliga romantik som var honom egen. Och likvl var det ran
som efter hand vervldigade denna den sknaste och den renaste av hans
ungdomsdrmmar. Den kvinna, som kunde hava blivit en stor konungs vrdiga
maka, mste slutligen vika tillbaka, mindre fr hinder, motstnd och
hovintriger n fr skilsmssan, avstndet, kriget och segertankarna. Det
r knt, att konungens brevvxling med barndomsvnnen och ungdomsbruden
upphrde omkring hsten r 1614. Efter denna tid skte den kunglige
ynglingens knslor ett ml och funno intet -- eller intet vrdigt. Och
det var vid denna tid han framtrder i vr berttelse.

Om han vid samma tid funnit ett sig vrdigt sdant ml, s mste det
otvivelaktigt hava sttt i nrmaste samband med ra och segrar. Det mste
hava varit en kvinna begvad med en nog stark och nog upphjd sjl fr
att elda hans hg till stora bragder. Hon mste hava varit hans jmlike i
snille och kraft, om icke i brd och hon mste ssom kvinna ha uppfattat
denna krlek till ra och bragder n hngivnare och lngt mera svrmande
n han sjlv, fr att frm imponera p honom. Historien knner icke att
han funnit en sdan kvinna. Allts, _om_ han funnit henne, s mste de ha
sammantrffat endast ett gonblick, fr att sedan ter fr alltid
skiljas. Att s skett, drp saknas i verkligheten icke alla
antydningar.

Kerstin Fleming tillbragte en smnls natt i Kymmenegrd. Sllan
uppstiger en ung och ridderlig furste p en tron, utan att tusende ungmor
vnta av honom allt och gna honom en svrmande beundran. Men Kerstins
tillgivenhet var en djupare; den hade redan i tidiga barndomen brjat med
helt motsatta intryck av Flemingska slktens hat mot Karl IX, som lt
hennes far och farbror erfara tyngden av sin ond. I starka sjlar kan
hat frbytas i krlek med samma naturndvndighet som frvandlar natt
till morgon. I bo, i Stockholm, i rebro hade den unga frken frn
Villns lrt sig att uppskatta den unge furstens stora egenskaper, men
stndigt hade hon sttt i skuggan fr Ebba Brahes hga gestalt, och sttt
dr s utan avund, s omedveten om egna knslor, som man stannar i
skuggan fr en kr och beundrad vn. Nu, i ett gonblick, med ett
trollslag, hade dr ppnat sig en frfrlig avgrund under blommorna av
denna en brinnande sjls oskyldiga, rena och uppoffrande tillgivenhet fr
dessa tv dla och hgsinta personligheter, vilka Kerstin Fleming vant
sig att betrakta som oskiljaktiga och fr vilkas frening hon lnge
uppsnt s varma bner -- konungen och hans trolovade brud. Dessa tv
voro nu skilda, icke genom en drottnings hrdhet och ett rikes
statskonst, utan nnu mycket mer genom en alldeles ovntad frndring i
konungens knslor -- skilda fr alltid. Och vem hade tskilt dem? Vem?
Hon sjlv, hon, som velat giva sitt liv fr att se dem lyckliga bda p
Sveriges tron! Hon upprepade denna frga hundrade gnger fr sig sjlv
under nattens tystnad -- och varje gng stodo i eldsdrag fr hennes minne
konungens ord och blick denna olyckliga kvll.

Vad hade hon d frbrutit sig fr att s kunna frrda sin vn? Nr och
var hade hon mot sin vilja dragit sig denna kungliga ynnest, vilken hon
mste betrakta som ett frrderi mot vnskapen? Hon kunde icke pminna
sig annat n den olyckliga stund, nr hon lrde sig locka s skna toner
ur harpans strngar. O denna harpa, hon ville sl den i stycken, hon
ville aldrig mera vidrra dess strngar! Hon ville kasta sig fr Ebba
Brahes ftter och sga till henne: nej, nej, det r icke jag som
frnrvat dig hans hjrta! Och sedan ville hon resa lngt, lngt bort,
vart som helst, blott hon icke mera behvde terse denna beundrade
hjlte, som kunde vara s trols och -- s farlig fr hennes lugn!

Ja, farlig nd, o huru farlig! Hur hon n stred med hela sin starka
viljas kraft, kunde hon icke frgta valkyrian, som skulle g framfr
Sveriges och Finlands konung i striden. Ja, hon knde det, hur hon n
kmpade dremot -- hon knde sig fdd drottning, men icke en Margareta
Leijonhuvud, icke en Katarina Stenbock, icke en Gunilla Bjelke -- huru
mnga adliga jungfrur hade icke redan bestigit Sveriges tron! Hon knde
inom sig ngot av unionens Margareta i kraft och ngot av Katarina
Jagellonicas beslutsamhet att frsaka allt. Vilka frmtna drmmar! Hon
drev dem ifrn sig som Macbeths hxor, de kommo tillbaka, och hon drev
dem ter ifrn sig. Slutligen terstod av drmmarnas drottning blott en
frgrten flicka, som fuktade huvudkudden med sina trar.

Vid sextiden p morgonen, medan det nnu var mrkt, hrdes rster p
grden, hstar frustade, bjllror klingade. Det var konungen som brt upp
fr att fortstta resan till Helsingfors. Kerstin hrde det med en suck
av lttnad: hon skulle icke ndgas terse honom nu, hon skulle taga sig
till vara att ngonsin terse honom.

Ljus tndes och i nsta gonblick satt modern vid hennes bdd. ven fru
Anna hade ftt i fdernearv av Hornarna p Kankas en hgsint sjl, men
drtill mycket mer av hjrtats mildare knslor, n man var van att finna
hos den hrdhnta och objliga Flemingska slkten.

Moderns forskande blick upptckte genast spren av trar.

-- Du har icke sovit i natt? frgade hon.

-- Icke rtt vl, lydde svaret.

-- Vad sade dig konungen i gr afton?

-- Icke det som likat mig bst att hra. Han talade om min harpa.

-- Jag fruktade det. Vad sade han dig?

-- Jag djrvdes pminna honom om Ebba, och han sade mig vara fr ung att
bliva hans biktfader. Det r slut mellan dem; jag frstod det blott
alltfr vl, och det har mycket bedrvat mig.

-- Lgg det icke fr mycket p hjrtat, mitt kra barn; det r kanske
lyckligast fr dem bda. Sdana frbindelser mellan en konung och en
underste medfra i bsta fall sndringar inom riket. Bjelkeslkten har
ftt vidknnas bde ra och avund av drottning Gunillas upphjelse. Ingen
mor, s framt hon icke r en furstinna, br nska att se sin dotter p
Sveriges oroliga tron. Sade konungen ngot mer om dig sjlv?

-- Ja, moder. Jag beder dig, frga mig icke!

-- Det jag mest lskar hos dig, mitt barn, det r att du alltid har varit
sann som dagens ljus. Vid fyra rs lder var du fst vid din far med den
mmaste tillgivenhet; men nr han flydde fr hertigen och frfljarna
frgade dig om du visste hans gmstlle, sade du ja, ty du kunde ej
ljuga. ter, nr de ville frm dig att upptcka gmstllet och n
skrmde dig med ett stort ris, n lockade dig med en honungskaka, kunde
ingen frm dig att svara ett ord. Nu frgar jag dig, icke om andra, men
om dig sjlv: vad sade dig konungen i gr afton?

Dottern upprepade under trar dessa ord, som hon icke kunde frgta.

-- Mitt barn, sade fru Anna lugnt, jag finner ingen verklig orsak till
oro i dessa flyktiga artigheter, dem en furste stundom slsar p unga
personer i sin omgivning och dem han sannolikt i morgon har glmt. Om
ngon ger rtt att beklaga sig ver den uppmrksamhet, han behagat visa
dig, r det frken Brahe. Det r tydligt att hon numera mste knna sig
fri frn sin frbindelse; jag tvivlar icke p att hennes hjrta lider,
men jag lycknskar hennes frstnd. Vid konungens lder r det fr mycket
att vnta en evig trohet, helst under fltliv i avlgsna lnder. Jag
antager att hans bjelse fr frken Brahe varit allvarsam och uppriktig;
s mycket mer har den efterlmnat ett tomrum. Gud give att en vrdig
geml av furstlig brd m rtt snart kunna fylla det. Vad dig angr, mitt
barn, s vet jag att du r en klok och klarsynt flicka, som icke ltt
tager spelpenningar fr kta guld; men det finnes hos dig ett anlag att
se allt i stort och drtill ett anlag fr svrmeri, som gr, att en ung,
ridderlig konung kan bliva farligare fr dig n du fr honom. Det tr
drfr vara bst att du icke s snart terser en furste, som naturen
begvat med s mnga lysande egenskaper.

-- Moder, jag vill aldrig terse honom... aldrig!

-- Du fruktar d fr dig sjlv?

-- Ja, ja, aldrig!

-- Nvl, s lta vi detta aldrig betyda ett r eller par. Du har nu
permission frn din tjnstgring hos hertiginnan, och denna permission
kan frlngas. Henrik har medfrt ett brev frn din broder Klas. Han
hoppas om ngon vecka kunna intrffa i Helsingfors. Vi tervnda nu till
Pern. Drifrn skall Klas gra oss samma tjnst som Silversparre p
framresan och ledsaga oss ter till Villns. Huru behagar dig
Silversparre?

-- Som en vderhane p en flaggstng. Jag r trtt vid hans eviga
svngande omkring samma punkt.

-- Han r dock en man av god familj, med mycket aktningsvrda egenskaper
och en lovande framtid. Du vet, att han r dig uppriktigt tillgiven.

-- Tyvrr, ja. Han r olidlig.

-- N, d skola vi icke mera tala drom... Lngstrm, befall att hstarna
spnnas fr!

Under detta frtroliga samtal mellan en klok moder och en uppriktig
dotter hade modern frtegat ngot som hon icke ansg rdligt att omtala.
Innan Kerstin nnu lmnat sin bdd, hade fru Anna funnit p hennes
nattduksbord ett frseglat konvolut, adresserat med vlknd handstil till
vlborna frken _Christina Fleming_. Nu, efter samtalet, brt hon detta
konvolut och fann dri -- icke, ssom hon frst frmodade, ett brev,
vilket genom Kerstin skulle i hemlighet befordras till frken Brahe --
utan tio verser, skrivna med rask och icke alldeles lttlst stil av
konungens egen hand. Medan den forskande modern bakom en skrm, som dolde
henne fr dotterns blickar, genomlste denna halvt mma, halvt skmtande
konungadikt, gvo isynnerhet fljande verser, dem vi avskriva med tidens
och konungens oregelbundna stavningsstt, mnen nog till en moders
eftertanke. Sedan diktaren frst beskrivit sin hjrtesorg, sger han:

                 Hoppet hafver jag stadigdt hafft,
                 Tin hrdhet till att fvervinna
                 Med trofasthet, som Gudh har skapt
                 Utij mitt hirta och mitt sinne.
                     Hvi vill tu d
                 Min trogna tinst sledess frsm
                 Och mig sluta utur ditt minne?

                 Rickeligh med mongha dygder tigh
                 Naturen hgdt haffver begffvat,
                 Som dageligh lta see sigh
                 Och mngen p tig haffver lffvat,
                     Alen then last,
                 Ther med tu migh plgar s fast,
                 Hafver aldrigh ingen behagatt.

                 Ingen sten hr funnen s hrdh,
                 Som sigh icke lter beveka
                 Eller alldeles nta bortt
                 Aff stl eller af vatnet veka.
                     Allt s och jagh
                 I ingen sijnn skal hafva frdragh,
                 Min hugh skall stadigdt p tig leka.

Han vill icke avst frn att med sin tjnst beveka den grymma, men om hon
frsmdar hans trofasthet, vill han ej mera eftertrakta ngon frjd. Ty
sger han:

                  Jagh vill bliffva i ensamheett,
                  Min sorgh vill jagh alen beklaga
                  Och fly all jungfruss kirlighet,
                  Efter jagh them eij kan behaga.
                      Men hvad btar
                  Thet tigh att tu migh sledess har
                  Frtagit all min lust och gldie?

Han hoppas hon vill besinna, huru alla skola prisa hennes mildhet men
hrdeligen straffa hennes obeveklighet, varefter han slutar s:

                Fugelen upp grnan qviste,
                Diuren uti marcken villa
                Skulle, hvar de min sorgh viste,
                Migh hilpa trar att frspilla.
                    Echo mitt rop
                Frmehrar medh sitt ljudh en stor hop
                Emellan tssa brgh och dalar.
                                             _Finis._

Fru Anna var icke s obekant med den tidens krleksvisor, att hon kunde
taga all denna mma klagan fr allvar. Men om hon nnu kunnat betvivla
vem den grymma var, ver vilkens hrdhet diktaren s varmt beklagade sig,
skingrades alla tvivel, nr hon stavade tillsamman de tio versernas
srskilt utmrkta begynnelsebokstver och till sin hpnad fann dem
bilda:

                             CHRISTINA F.

-- Kerstin har rtt, sade fru Anna till sig sjlv. Hon br icke terse
honom.

Drp gmde hon omsorgsfullt den kungliga krleksdikten bland sina
familjepapper, varifrn den sedan kommit i avskrift till eftervrlden.




8. Helsingfors lantdag.


Under den tid, som frflutit sedan besket i Ekens, hade den manhaftige
Ivar Bertilsson och hans hemlighetsfulle fljeslagare fortsatt sina
stmplingar till frmn fr det polska partiet i sdra och sydvstra
Finland. De hade funnit skydd och medhll p ngra adelsgrdar, dr
konung Sigismunds slagna anhngare i tysthet avbidade en fr dem gynnsam
frndring i det nuvarande regementet, och befordrades sedan vidare med
brev och budskap till andra partivnner. De rastade ven i avlgsnare
byar, hrde folkets klagoml ver tidens betryck och utpressningar och
lto frst att bttre dagar snart skulle randas, allenast alla raska
bnder fresatte sig att icke tlyda olagliga pbud, vems de ock mnde
vara, utan fasthellre hlle p sin gamla frihet och, dr s behvdes,
stllde vld mot vld. Nden var ock mngenstdes s stor, att man grna
lyssnade till dessa frespeglingar. Fogdarna begynte mtas med uppenbar
motspnstighet, restlngderna kades, bnderna i ngra byar vergvo sina
hemman och sammanrotade sig fr att utvandra till Ryssland eller
versegla till Riga och Polen. Sllan samlades denna tid folket vid
kyrkor och ting, utan att n hr n dr en tryckt proklamation p dlig
svenska eller nnu smre finska fanns om morgonen uppspikad p
kyrkodrren, p tingshusets vgg, ja p sjlva lnsmansgrdarnas knutar,
alla av samma innehll: den nuvarande gudlsa och olagliga styrelsen,
jmfrd med den rttmtige konungens milda och rttvisa regemente. Fr
en, som revs ned, syntes nsta morgon tre andra; de tycktes uppvxa frn
jorden, ingen visste huru och varifrn.

Likasom klubbekriget r det enda inbrdes krig, vilket ngonsin blivit
frt i Finland, s tillhra ven de polska stmplingarna vid denna tid de
sllsyntaste undantag av sin art i detta land. Sammansvrjningar finna
ingen tacksam jordmn bland ett folk som icke lskar smygvgar och alltid
hyst en medfdd avsky mot frrdare. Hade icke tidens nd blivit konung
Sigismunds bundsfrvant, skulle hans utskickade hava frgves klappat p
folkets drrar.

Det ftaliga och underlgsna polska partiet i sdra Finland vntade med
otlighet ngon strre motgng fr konungens vapen i kriget fr att ppet
hja sin upprorsfana. D ndde dem det obehagliga budskapet, att konungen
genom en skrivelse frn Narva sammankallat Finlands stnder till en
lantdag i Helsingfors och sjlv ville vara nrvarande. De missnjdas enda
hopp blev nu, att stnderna skulle vgra grder fr kriget och drigenom
framkalla en ppen brytning med konungen.

Stnderna voro sammankallade till den 15 januari 1616, men konungen
anlnde frst den 19 till Helsingfors. Av Finlands nuvarande huvudstad
fanns d endast namnet och en obetydlig kpstad, belgen en halv mil i
nordost frn den nuvarande platsen, vid mynningen av en liten , Vanda,
som dr gr ett brant fall, kallat Helsinge-fors.

Lantdagar -- landskapsmten -- voro denna tid icke ovanliga i srskilda
rikets provinser. Den finska lantdagen r 1616 hade dock bde fr riket
och Finland en sregen betydelse. Hr, i nrvaro av konungen sjlv och
rikskanslern Axel Oxenstjerna, sammantrdde Finlands fyra riksstnd och
ombud frn krigshren fr att p samma gng bevilja medel till kriget,
vrna rikets sjlvstndighet, protestera mot de polska Vasarnas ansprk
p tronen och hgtidligen bekrfta sin trohet mot den yngre grenen av
Vasahuset. Tidens faror och Finlands lge som operationsbas i de bda
krigen mot Ryssland och Polen gvo en ofantlig vikt t denna
manifestation av folkviljan. Utan denna lantdag hade sannolikt icke det
svenska vldet strckt sig ut ver Nevan och lagt en grund fr denna
svenska stormakt, som, ven efter dess fall, kastat ett skimmer av ra
ver kommande dagar. Utan denna lantdag skulle sannolikt icke den ryska
makten fr ett helt sekel ha varit stngd ifrn stersjn, Gustav Adolf
skulle ha knt sina hnder bundna, Tyskland och samvetsfriheten skulle
frgves ha vntat befriaren ifrn Norden. Och slutligen, utan denna
lantdag skulle Finland nu sakna ett av sina rofullaste minnen,
skdespelet av ett bldande, men ofrfrat folk, vilket i ndens stund
svr som en man att offra allt fr konung och fdernesland.

Allt vad landet d hade lysande eller mest redbart av alla stnd
strmmade nu hit i midvintern p lnga avstnd, obanade vgar och med de
mest bristflliga kommunikationsmedel. En ofullstndig frteckning
upprknar trehundratrettiotta nrvarande lantdagsmn, strsta delen adel
med frejdade namn, den ldrige biskopen Erik Sorolainen med tjugu
prster, ombud frn tio stder och tjugu hrader samt, ssom det femte
stndet, tio officerare. Den lilla staden samt nrmaste byar voro
verfyllda med folk. Borgmstaren Kasper Reijer synes ha haft den ran
att bde hrbrgera konungen och frstrcka l, vin och specerier till
den kungliga taffeln. Att dma av nnu frvarade rkningar, mste denna
ha frsrjt ganska talrika gster, drvid kksskrivaren Hans Persson fick
mottaga ansenliga frrd av olja, kapris, oliver och limoner frn
boborgaren Hans Wolle, kunglig hovleverantr fr Finland. Utom den
kungliga taffeln levde strsta delen lantdagsmn vid ytterst tarvliga
bord i tidens betryck; men fr konungen gllde det hr att upptrda med
den stt som imponerar p massorna. Man skulle icke inbertta till
Sigismund i Warschau, att hans medtvlare om kronan upptrdde ssom en
torpare p sitt rikes utmarker.

S fullstndigt r det gamla Helsingfors bortsopat frn jorden, att man
icke ens knner platsen dr Sveriges och Finlands konung den 22 januari
1616 ppnade stndernas sammankomst. Men denna vinterdag fick Finland
hra ett stycke statskonst sdant det aldrig hrt frr. Gustav Adolf gde
redan i unga r den snillets, hjrtats och talarekonstens makt, som
vertygade meningarna och rrde hjrtat. Han talade med ungdomens
ppenhet och en konungs vrdighet, utfrligt, klart och manligt, om
rikets dvarande stllning, om ndvndigheten att mota Polens vermakt i
det sndrade Ryssland, om Sigismunds edsbrott mot Sveriges rike, om
ndvndigheten av hans avsttning frn rikets tron, om det svek och de
stmplingar, varmed samme avsatte konung fortfor att oroa riket, om det
underliga att man nu rkat i krig med ryssarna, dem man velat hjlpa mot
Polen. Han varnade finnarna att icke lta frfra sig till att komma
under Polens och pvens trldom, pminde dem om den trohet de svurit hans
salige herr fader och honom sjlv samt lovade, att drsom de ville i
denna trohet framhrda och nu manligen bist sin konung, s ville han ock
vinnlgga sig att de mtte komma till fred, rolighet och bttre villkor,
vartill Gud den allsvldigaste sin nd frlna ville. Slutligen tillade
konungen, att han begrde stndernas svar p de renden han ville
frelgga dem, nskande dem samtlig och synnerlig en god dag och
blivande dem med ynnest och gunst vl bevgen.

Lantdagsfrgorna gllde trygghet mot Sigismunds stmplingar, frsvar mot
ryssarna och grder fr kriget. Redan den 2 februari utfrdades
stndernas beslut. De ville aldrig lta frleda sig frn sin trohet mot
konung och fdernesland, utan manligen st mot konung Sigismund, som
velat terinfra det pviska avguderiet; de ville icke tillstdja
upproriska patenters kringspridande, och var icke Sigismund lter beveka
sig till en billig fred, ville de mot honom vga liv, leverne, vlfrd
och frmga. Stnderna nska av Gud framgng till det fredsmte som nu
med ryssen begynt, men vore han s frhrdad i sitt fientliga uppst, att
han inga skliga fridsmedel ing ville, s lova de efter yttersta frmga
st ven honom emot och drtill hava blod och frmgenhet osparade.
Slutligen togo sig stnderna en dryg krigsgrd, och om alla dessa sina
beslut skrevo de i Helsingfors frsamlade Sveriges rikes rd och
lantstnder i storfurstendmet Finland ett lngt brev till samtliga
Sveriges rikes stnder. De hade hr vid grnsen i mannaminne varit hrt
betungade av krig, grder och borglger; hade icke ens under freden
kunnat sitta trygga i sina hus, men ville dock, ehuru rsvxten sist
varit ganska svag, nu efter rd och lgenhet bist sin konung, tackande
honom, som drmed lter sig nja. Och ehuru de ingalunda betvivla de gode
herrars och svenske mns beredvillighet att utgra en lika hjlp och
komma dem till undsttning, ville de dock pminna dem om det trogna
bistnd, som Finlands folk dem alltid gjort haver och nnu hrefter grna
gra vill av all sin frmga, med den frtrstan, att s lnge alla
frbliva eniga, behva de icke frukta fr ngon fiende.

P denna skrivelse anlnde sedan svar frn Sveriges frsamlade
lantstnder i skilda provinser, uttalande samma manliga beredvillighet
och lovande att aldrig frgta det trogna bistnd, som dem alltid i
rikets nd av Finlands stnder vederfaret r.

Dessa ord, som handlingen s kraftigt och dyrt beseglat, genljuda nnu
efter sekler frn alla stersjns nordliga strnder. Bakom dessa ord
stodo mn med offervilliga hjrtan och dragna svrd. Bakom dessa ord stod
ett tidevarv av brinnande tro och frsakande mod. En ddsfraktande kraft
andas i dem, och p samma gng, vilken krlek! Nr folket hrde sin unge
konung tala, gick en flkt av hans ungdomliga mod ven genom lnge av
ren kylda hjrtan; ven den grnade krigaren knde sitt blod vrmas, han
knde segrar i luften -- han drmde n en gng om sin ungdomsdrm.

Efter mer n tvhundrasextio r igenknner man icke mera den plats, dr
en gng fderneslandets hjrta klappat av s mycket mod och s hugstora
knslor. Sltterna kring Vandas mynning ro nu betckta med lantgrdar
och kerflt. Oaktat nejden r brdig och lngtifrn enslig, vilar
drver, kanske fr bristen p skog, ett tycke av enformighet, nstan av
saknad.

Vid den tid, varom vi talat, erbjd sltten ett annat skdespel. Det
stora folkvimlet i staden bredde sig ut ver dess nrmaste omgivningar.
Varje torp, varje lada, varje ria och badstuga var verfylld av
tillstrmmande menighet, hr och dr ven av bivackerande krigsfolk. Man
sg sm improviserade brdskjul, i vilka utbjdos matvaror, lder,
lrfter och l. Till och med konstmakare frn Tyskland saknades icke,
ehuru deras framstllningar hrde till dem som i vra dagar knappt mera
roa ens den lgsta folkhopen. Man hrde musik av sckpipor, man sg en
Herkules med ett slag av sin knytnve dda en oxe, vilken han frut
dragit vid hornen efter sig. Man sg en annan ta spikar, genomborra sitt
brst med ett svrd och ter utdraga det, frgat med lingonsaft. En
snedvuxen pojke med plirande gon tillvann sig mycken beundran genom sin
frdighet att sl kullerbyttor i luften och den ofrskmda vighet, med
vilken han n hoppade grnsle ver nacken p en frskrckt bondkvinna, n
ter utmanade en drumlig drng till envig och i ett nu slog benen undan
honom.

Vid lantdagens brjan hade man en morgon till allmn frargelse funnit
icke allenast flera av konung Sigismunds plakater uppslagna p stadens
grdsportar, utan ven samma frrdiska papper spikat p gaveln av
borgmstaren Reijers hus, dr konungen bodde. En sdan djrvhet hade
franlett strnga efterspaningar, men utan resultat. Ridande patruller
hade utskickats t flera hll samt ven till stadens utkanter, dr
brdskjulen hllo sin marknad. Nu hade frenmnda vanskapliga pojke
utmanat en liten trumslagare, som roade sig t hans lustiga upptg. Men
denna gng hade Sam betydligt missrknat sig. I stllet att lta sl
benen undan sig, var det trumslagaren som i sin tur slog bytingen i
drivan, insockrade honom i snn och till allmnhetens stora frlustelse
lt sina trumpinnar dansa i ett grundligt tapto p motstndarens trja.
Vid denna manver revs trjan upp, ett papper fll ut och bortfrdes av
vinden. Det upptogs, lstes och befanns vara ett av Sigismunds plakater.

Nu blev ett sorl bland folkhopen: tag fast frrdaren! hng honom! sl
ihjl honom! Men innan man nnu hunnit komma frn ord till handling, hade
Sam gjort sig ls frn sin motstndare och, vig som en ekorre, banat sig
vg genom folkhopen, n borrande sig framt med armarna, n slende bakt
med ftterna. Efter ett ffngt frsk att uppn stora landsvgen
vsterut, svngde flyktingen om och skte sin rddning p bron ver
forsen. Men hr mtte honom patrullen frn motsatta sidan, medan
folkhopen skrikande jagade efter honom frn andra sidan. Sam betnkte sig
icke lnge. I ett nu klngde han ver brons ledstnger och var
frsvunnen. Men det drjde ej lnge innan man sg honom flyta utfr den
ppna forsen och frsvinna under isen, som betckte mynningen nedanfr
det starkaste strmdraget.




9. Vinterafton i demarken.


En afton i medlet av februari 1616 banade sig en karavan av resande
mdosamt fram p den dsliga vg, som vid denna tid frde frn
Helsingfors genom det norra Nyland till bo. Ett starkt yrvder hade p
lnga strckor vertckt alla stigar med manshga drivor.

Karavanen bestod av tre sldar med tv hstar fr varje; den mellersta
slden var verbyggd med ett slags hytt av buldan. Fyra ryttare, fullt
bevpnade, utgjorde eskorten. Nr de resande slunda fot fr fot arbetat
sig fram ngon tid, blev det platt omjligt att komma vidare. Yrvdret
fortfor att rasa, och varje steg framt motades av vxande snberg.
Ryttarna sutto av, kuskarna stvlade i snn, alla skte med armkraft
underltta hstarnas anstrngningar. Det hjlpte fga, tget stod
orrligt. Ett fruntimmer lutade sig framt i den betckta slden och
frgade om ingen grd funnes i nrheten. En riddare i versnad plskappa
sprang frn den sista slden fram till den frsta, vars kusk var
vgvisare, och upprepade samma frga. Svaret blev, att man hade en mil
till nrmaste grd, men om man ville kra isvgen ver den nraliggande
sjn, skulle man p motsatta stranden av denna sj finna ett nybygge.
Riddaren beslt sig fr denna utvg, och nu gllde att bana sig vg ned
till isen.

En med tt granskog bevuxen hjd reste sig mellan vgen och sjn.
Hstarna mste frnspnnas, alla, utom tv kvinnliga resande, mste kliva
i snn, varefter sldarna framsktos av mnnen. Nr man s med outsglig
mda trngt uppfr hjden och genom skogen, kom man till ett mot
sjstranden sluttande berg. Hr blev ter en rutschbana nedt, som frde
karavanen, med ett par oskadliga kullerbyttor, lyckligt till isen.

Snn lg hr mera jmn, man ispnde ter hstarna och fortsatte frden.
Det gick lngsamt, men det gick dock framt, tilldess att man icke lngt
frn den motsatta stranden begynte kra i fldvatten. Men hrdade i alla
mdor och faror krde dessa resande utan betnkande framt. Fldvattnet
blev djupare, det strmmade in i sldarna och ndde ver ryttarnas
sporrar. Riddaren Klas Fleming, ty det var han, red till den mellersta
slden och frgade om hans syster Kerstin var rdd och nskade vnda om.
Hennes svar blev, att hon bytte plats med den andre ryttaren, som red
frut, besteg hans hst och red frmst. Nstan simmande och flytande,
uppndde karavanen den efterlngtade stranden.

Sjn var en vik av den stora Lohjanselk, som i otaliga buktande fjrdar
uppfyller de djupa dalarna norr om den sydfinska lantryggen. Hela nejden
erbjuder den mest frtjusande omvxling av skogbekransade hjder,
sluttningar, vattenspeglar, klippor, ar och har av beundrande turister
ftt namnet Nylands Schweiz. Bergen ro rika p malmer och sllsynta
stenarter; botanisten finner hr allt vad den finska floran ger rarast
och praktfullast. Nu betckas de brdiga sluttningarna av vlmende byar,
grdar, boskapshjordar och kerflt. Men vid brjan av sextonhundratalet
genombrts den glesa odlingen nnu av vida demarker, och dr den ftt
fste, delades nyo hemman och grdar av krigen, utskrivningarna,
grderna och fogdarnas utpressningar.

Men dr glnste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett
av dessa vnliga eldsken frn en flammande hrd, vilka ro en s kr syn
fr den frusne och utmattade vandraren i en mrk vinterkvll. De resande
styrde sina utmattade steg med frtrstan mot eldskenet. Vi skola g dem
i frvg och kasta en blick p nybygget.

Det hette Ahtiala och lg vid en utkant av Lojo socken i norra Nyland.
Den nytimrade vackra grden bestod av ett strre boningshus, ladugrd,
stall, visthus, badstuga, brunn. I denna del av landet brukades nnu
rkprten med en ofantlig spis; rken uppsteg d genom en ppning i
taket. Men boningshuset p Ahtiala hade med prtets gamla hrd frenat
det modernare bruket av skorsten och i stllet fr de vanliga
prtegluggarna med deras dragluckor anbragt p den lnga vggen gentemot
spiseln ett litet fnster med fyra sm glasrutor mot sjsidan. Ett plumpt
vggur, ett stort, grnmlat skp, ngra trsniderier p bordsftterna,
tre eller fyra stolar med utsirade karmar vittnade om en i dessa trakter
ovanlig lyx vid sidan av lngbnkarna och de i tv vningar ver varandra
vggfasta sngarna. Allt sg s trivsamt ut, allt vittnade om vlstnd
och flit; men vlmaktens dagar voro till nda.

Vid mrkningen samma afton hade den snart ttiorige Stefan Ahti suttit
vid brasan, bindande not; hans son Josef hade sljdat en sldmed, hustrun
hcklade lin, och tv barnbarn, flickor om fjorton och sexton r, hade
kardat ull. Det hade varit en hrd dag fr Ahtiala nybygge. Fogdens
tjnare hade p frmiddagen infunnit sig fr att utkrva en av de mnga
grderna och utan frskning tagit i mt en av de tv hstar och en av de
tv kor, vilka han kvarlmnat vid en fregende utmtning. Fren hade en
genomtgande ryttaretrupp slaktat och upptit redan p hsten. Dr skulle
snart komma flera hungriga gster.

Ahtialas inbyggare hade vid sin fredliga brasa samtalat om det mne som
lg dem nrmast: tidens betryck. Hustrun hade suckande undrat, var hennes
tv raska gossar nu mnde vara i djupa Ryssland, de som togos ifrn henne
till kriget. Om de nu mnde leva mera, tillade hon med en suck vid tanken
p de fruktade moskoviternas grymhet. Den gamle hade trstat henne med
den frskran, att vardera av gossarna skulle reda sig gott mot sex
sdana bestar, det hade man sett, nr herr Jakob och herr Evert fr fem
r sedan togo Stora Novgorod med en hand full svenska och finska pojkar
av rtta sorten. Ryssen hade han sjlv sett i vitgat redan i salig kung
Gstas tid och juten med i kung Eriks tid. Gud frbarme sig ver den
herrens fattiga sjl, det gick tokugt i landet, men bra p sjn. Si,
juten var dock en annan karl n kalmucken. Juten visste nog, att han
betalade gammal ost, nr han, i sista kriget brnde Stefans stuga vid
Hang, men det skall ingen sga om honom annat n att han r en morsk
karl till sjss, och nr man fr bukt med sdana karlar, nog klappa
pojkarna ullen ur moskoviternas frskinnsplsar.

S hade man sprkat vid aftonbrasan. Sonen hade genmlt, huru det visst
var tungt fr honom att hugga sveden allena, nr gossarna voro borta och
flickornas armar voro fr klena fr skogsarbete. Men detta kunde nnu g,
om hr rdde rttvisa i landet; d skulle icke fogden tv gnger utkrva
samma grd. Finge man fred i landet, s finge konungen rdrum att hnga
fogdarna, och d kunde man nnu hoppas bttre tider. Vartill den gamle
svarade: tre gnger har Herren byggt min stuga av intet, och i femtio r
har han givit mig skrdar av ljungflt. Varfr skulle icke Han, som r
starkare n alla, konungar, n vidare snda oss hjlp i den rtta
stunden?

Vid dessa ord upprycktes drren och sju bevpnade mn, betckta med sn,
stvlade in i stugan. De frklarade sig vara, konungens folk och fordrade
fri frtring, hrbrge fr natten och hstar p morgonen fr sin vidare
fortkomst. Suckande framskte hustrun grdens knappa matfrrd och
anrttade utan gensgelse ett kvllsml fr de objudna gsterna. Nr
dessa tit sig mtta ville de ha l, och l fanns icke, varefter de
utforo i skymford och med egenhandsrtt underskte skp och kllare. Allt
detta hade grdsfolket tligt frdragit, men nr tv av gsterna
ytterligare tillto sig ett grovt skmt med grdens dttrar, svek Josefs
tlamod och hans seniga knytnve strckte dessa tv vldsverkare till
golvet. Nu blev den fredliga stugan skdeplatsen fr ett av de vldsamma
och stundom blodiga upptrden, som d voro alltfr vanliga, nr ett
tlmodigt folk uppreste sig mot ett laglst godtycke. Josef hade, efter
en hrd strid, blivit vermannad, slagen och bunden, hans gamle fader
hade frgves skt att med darrande hand spnna den lnge frrostade
bgen; hustrun hade bevpnat sig med en sstng och frsvarade med en
bjrninnas raseri sina dttrar, som skt sin tillflykt i ett hrn av
stugan. Ingen hjlpare fanns att anlita; var skulle han skas p en mils
avstnd i yrvder och vintermrker? Nr d kvinnan sg sin man bunden,
svrfadern maktls och dttrarna vrnlsa mot vervldet, brast hennes
frtrstan och hon utropade:

-- Var r nu den hjlpare, fader, som du kallar? Var r nu den starke
Gud, p vilken du tror?

-- Det r skrivet, sade den gamle, bortkastande bgen, d de rttfrdiga
ropa, s hrer dem Herren och skall hjlpa dem ur all deras nd. Herre,
uppvakna i din kraft och lt oss icke frtrampade varda!

-- Vad r det grskgget skrvlar drborta i vrn, rt en av
vldsverkarna, nnu vild av striden, i det att han hotande nrmade sig.
Vad tycker du mera om: att stekas i ugnen eller att doppas i vaken?

-- Kom icke vid mig! utropade den gamle, ssom av en profetisk ingivelse.
Se hmnaren str fr drren, och det svrd r redo, som skall tukta ditt
vermod.

Icke frr var det sagt, innan drren ppnades, och in trdde en snhljd
man, stannande ett gonblick frvnad vid anblicken av den frstring som
rdde i stugan. Ingen varseblev den intrdande, men s snart dennes
skarpa blick uppfattat stllningen, flg ven hans svrd ur slidan, och i
nsta gonblick lg rvaren i sitt blod med avhuggen arm vid den gamles
ftter.

-- Vad nu, skurkar! utbrast riddaren, som av munderingen igenknde Simon
Larssons i Raseborgs ln frlagda lansknektar. r det s I tlyden
kunglig majestts strnga order att fara varligt fram p genomtgen? Ned
med vapnen! Jag skall lta hlla en krigsrtt, s att det sjunger eder om
ronen. Petter, yttrade han till en intrdande ryttare, slpa fort ut den
dr karlen till stallet och se t om han kvicknar till liv!

Vid dessa ord uppgav hustrun ett anskri och slog sina armar kring den
unge ryttarens hals. Hon hade terfunnit den ldre av sina till kriget
utgngna sner. Ynglingen stod betagen av hpnad; han hade icke vetat av
frldrarnas flyttning till denna ort. Drjande fullgjorde han sin
frmans befallning.

-- Jag hade vl lust att veta vem som tager sig en sdan myndighet mot
kunglig majestts och kronans folk, genmlde nu lansknektarnas anfrare i
en ton som skulle vara hotande, men som frrdde en oangenm
verraskning.

-- Jo, jag knner dig jag, din lngbente, livlndske ulv; jag vet var du
lrt dig sdana seder mot folket. Du slss icke illa i hederlig strid,
men hemma har du vuxit upp vid slavpisken. Rtta dig, sergeant Rolf
Mller! Du talar med din frman.

Och konungens kammarherre versten Klas Hermansson Fleming till Villns
avkastade sin sniga kappa, framtrdande i skenet frn hrden med
krigarens stolta hllning. Hans gestalt var av medellngd, men kraftfull
och bredaxlad. Hans energiska drag och hans genomtrngande blick frrdde
den blivande fltherren, som en dag skulle tillintetgra fientliga hrar
och flottor.

Sergeanten och hans kamrater funno fr gott att lyda. De avvpnades och
bortskickades att ska sitt nattlger p hvinden, medan en av dem tog
vrd om den svrt srade kamraten. Nu frst tillts frken Kerstin
Fleming, jmte hennes kammarpiga och hennes lilla trna Maju, att ska
vila och vrme vid den flammande brasan.

-- Du hade gjort bttre att stanna med vr mor p Svidja i natt, sade
Klas Fleming.

-- Jag har en mission att uppfylla, svarade systern. Vad betyda dessa
blodflckar och denna oordning?

-- Det r hemseder i krigstid, genmlde brodern med ett strvt smlje.
Petter, ls den bundne karlen! Vad? r han din egen far? N, den gldjen
unnar jag dig, rlige pojke. Tacka din son, bonde, han r en bra soldat.
Och du, gubbe, bertta vad som hnt, men ljug dig ej oskyldig.

Den gamle rtade sig, gjorde militrisk honnr och svarade: -- Jag var
stallknekt under kung Gsta, bgskytt under kung Erik och lansknekt under
kung Johan. Nr jag blev fr gammal att tjna i flt, tjnade jag i sju
r herr Klas p Svidja och lrde unge herr Johan rida. Jag har slagits
till lands och sjss i trettio r och knner knektar, likasom jag knner
bnder. Ljugit har jag aldrig och lrer vl minst gra det fr en av
Flemingeslkten, som sparat t mig de f dagar jag nnu kan ha kvar.
--Och han berttade tilldragelsen.

-- N, vid mitt goda svrd, utbrast riddaren, du talar som en rlig
krigsman, och det skall bekomma de dr lymlarna i stallet efter
frtjnst. Har d ingen ihgkommit dina trettio r i konungens tjnst?

-- Unge herr Johan gav mig ett torp p Hang. Det brnde hertig Karls
folk frsta gngen och juten andra gngen. D flyttade jag hit med min
son och byggde min tredje stuga i demarken. Herren giver sol och regn,
frostr och goda r; misslyckas ett s svlta vi en tid och brja p
nytt.

Klas Fleming vnde sig till sin syster.

-- Jag har hrt talas om en frdold kraft, sade han, som gr att ett folk
kan bra stora brdor utan att digna. Nu frstr jag det: hr r denna
kraft och dess namn r tlamod.

Den kvll, som brjade s tungt i Ahtiala nybygge, vart en frjdekvll
fr alla dess invnare.




10. En sammansvrjning.


Kvarlevan av konung Sigismunds slagna parti i Finland hade fllt modet
vid underrttelsen om Helsingfors lantdag. Alla adelsmn som hade ngot
att frlora drogo sig mer och mer tillbaka frn de f halsstarriga som
nnu djrvdes stmpla till den avsatte konungens frmn, och dessa voro
till strsta delen frtvivlade spelare vid lyckans raffelbord, ventyrare
beredda att vga allt. Men det fanns hr och dr ett sllsynt undantag.

P Kurjala grd i Lampis socken av Tavastland bodde den tappre Ivar
Tavasts nka, Karin Stensdotter Fincke, en av dessa kvinnor som kunna
lska utan grns och hata utan frsoning. Under den frsta och sknare
hlften av sitt liv hade hon offrat allt fr sin krlek till en riddare
utan fruktan och tadel; den senare dystra och ensliga hlften av detta
liv gnade hon t den dyra plikten att upprtta hans ra. En dag i
februari detta samma r 1616 kallade hon till sig yngre sonen, den
ljuslockige Bengt, p vars blida och fagra anlete hon lste hela det
lyckliga minnet av krlekens dagar, men icke en skugga av hatets, och
sade till honom: -- Min son, du r aderton r, din arm r stark, ditt
hjrta r trofast, och jag har ltit uppfostra dig i alla ridderliga
vningar. Det r nu tid att du hmnas din fader.

Ynglingen teg. Modern fortfor: -- Jag vet dina tankar. Din ldre broder
Sten Ivarsson r slktens huvud och den som efter lag och sedvnja br
taga arv efter sin fader. Men Sten har frn unga r gjort mig sorg och
bekymmer med sitt hftiga, oroliga sinnelag, icke minst nr han sista
vintras ddade kornett Bosin hr p Kurjala grd. Sten tjnar det nya
konungahuset; han r sin faders avfllige son. Du allena r kallad att
ter upprtta din faders ra.

-- Moder, svarade ynglingen saktmodigt, giv ocks mig ett svrd att tjna
konung Gustav Adolf! Han r mild och tapper. Varfr skall du hata honom?
Och har du icke sjlv bnfallit hos hertig Karl att f behlla Kurjala?
Han och hans son ha tergivit oss hem och egendom. Varfr skall du hata
det nya konungahuset?

-- Gud, som nekat mig dttrar, har i stllet givit mig en son med
varghjrta och en son med duvohjrta, klagade modern. Frstr du icke,
att om jag velat hmnas p den unge Gustav Adolf med blod och dd, skulle
jag tussat p honom din ldre broder, som skulle ha snderslitit honom?
Men jag vill honom intet ont, jag vill endast rycka kronan av hans huvud
och lgga den fr vr rttmtige konungs, Sigismunds ftter. S lnge
hertig Karls avkomma sitter p tronen, r jag en rebells nka och du en
landsfrrdares son. Det r nu mer n sexton r sedan din fader och
farfader togos till fnga i Viborgs fste, och huru lnades d deras
trogna tjnst mot konung och fdernesland? Hertig Karl belade dessa
tappra armar med nesliga bojor, han lt leda dessa trofasta mn ut genom
Viborgs tull, deras huvuden fllo fr bdelns bila och spetsades p
jrnstnger utanfr slottet. Och jag... jag kvarlmnades med tv spda
sner; fr deras skull mste jag kasta mig till blodhundens ftter och
tigga tillbaka vr rttmtiga egendom som en nd! Men jag lever fr att
en dag kunna avtv blodflckarna frn dina fders minne, fr att kunna
kalla dig en rlig mans son, och jag vntar den dag, nr din faders och
farfaders oskuld frkunnas fr land och folk. Frstr du mig nu?

-- Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv fr att du skulle
f uppleva den dag du s hgt efterlngtar. Men jag frstr icke huru
detta skall bli mjligt genom en tronvlvning. Hela riket hyllar den nya
konungaslkten, och ingen i detta land lyfter mera sin hand fr
Sigismunds sak. Vad kunna vi gra, vi tv, mot hela landet? Snd mig till
Gustav Adolf; jag vill kasta mig fr hans ftter och lova att tjna hans
hus till ddedag, allenast han genom ett kungsord tager tillbaka den
orttfrdiga domen ver min fader och farfader!

-- Du r ett barn, Bengt, och som ett barn talar du. Likasom en konung
ville frklara sin faders domar orttfrdiga!

-- Men domen r ju upphvd, nr vi terftt vra gods.

-- Av nd ha vi terftt dem! Vi ha terftt mdernegodset, men icke
fdernearvet, det skna Vesunda i Tavastland. Det skall en dag bli ditt
fdernearv, Bengt. Vi ro icke s ensamma som du tror. nnu finnas
behjrtade man, som vilja vga ngot fr den rttvisa saken. Denna natt
mtas konung Sigismunds anhngare hr p Kurjala fr att verlgga om ett
kraftigt upptrdande nsta vr med bistnd av konungen, och du r utsedd
att stlla dig i spetsen fr den allmnna resningen.

-- Jag! utbrast ynglingen med ofrstlld hpnad.

-- Du, svarade modern lugnt. Norra Nyland och sdra Tavastland ha mer n
en gng fljt din faders och farfaders fanor. De skola n en gng resa
sig med namnet Tavast i sin spets, och man skall srja fr att vid din
sida stllas krigskunniga anfrare.

-- Frskona mig, moder! Vill du nnu en gng inkasta vrt land i fasorna
av ett inbrdes krig?

-- Och vad kallar du den stllning, i vilken vi nu levat i tjugu r?
tertog fru Karin. Ortt p tronen r alltid inbrdes krig. Vi skola
ntligen gra nde drp. Du skall icke behva strida i frbund med
bnder allena. Utom Hornarna, och tyvrr numera ven Flemingarna, finnes
knappt en adlig slkt i landet, som icke inom sig rknar hemliga
anhngare av konung Sigismund. Stjrnkorsar, Sprar, Slangar, Munckar,
Lindelvar, Boijar, Kurckar och mnga andra skola stlla sig p vr sida.
Var vid gott mod, duvohjrta! Jag begr i dag blott en hrare, i morgon
kanhnda en stridsman. Frst klokhet och sedan svrdshugg.

Suckande tnkte unge Bengt Ivarsson vid sig sjlv, att klokheten i dag
icke kunde gra ngot bttre n frekomma svrdshuggen i morgon, men han
knde sin moder. Han beslt drfr att skenbart foga sig efter sin moders
nskningar, men drunder uppbjuda allt som var frenligt med hans sonliga
plikt fr att rdda bde henne och landet frn nya olyckor.

Aftonen inbrt. Kurjala grd lg enstaka vid en liten sj, omgiven av
skog, och gnade sig vl fr mten av den art som icke borde stras av
objudna spejare. Man bortsnde frn grden de tjnare och landbnder som
icke ansgos fullt plitliga; vakter utstlldes vid vgarna, och lsen
utdelades ssom i flt.

Vid niotiden p aftonen begynte sldar anlnda och utbyta lsen med
vaktposterna. De ankommande inbjdos att vid ett stadigt kvllsml
vederkvicka sig efter resans besvrligheter.

Nr fru Karin, tfljd av sin son, vid tiotiden intrdde i mtessalen,
fann hon till sin frvning ett hgljutt sprkande sllskap av ngra och
tjugu mn, p vilkas muntra stmning husets goda hembryggda l ptagligen
utvat ett mrkbart inflytande. Sex eller tta talade alla p samma gng
om de mest olika mnen, likasom utmanande alla spejare p en halv mils
avstnd. Nstan allas drkt antydde mera bekantskap med ett vilt fltliv
n med herreseder, och f brydde sig om att ens giva plats fr grdens
husfru, nr hon intrdde i salen. Frgves spanade hennes mulna blickar
efter de grannar av hennes stnd, som hon vntat till mtet. Dr fanns
endast en sdan, en kortvuxen gammal herre med stora vrtor p kinderna,
bevpnad med en huggvrja nstan lika lng som han sjlv, och i detta
gonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.

-- Bertil Ivarsson, sade fru Karin till denne herre, i det hon icke
ltsade mrka sina vriga gsters brist p uppmrksamhet, vill ni
trhnda ska ljud och frklara fr dessa hedervrda krigsmn och
rttskaffens medborgare ndamlet med sammankomsten.

Bertil Ivarsson Teet till Jrpila var en av dessa skeppsbrutna
rojalister, som grna ville tjna sin rtte konung med frbehll att icke
st illa anskriven hos den ortte, och som s lnge hade vnt kappan
efter vinden, att han slutligen lyckats stta sig med dem bda. Han
ltsade icke hra fru Karins tilltal; hon fattade hans hand och upprepade
sina ord.

-- Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det r mycket kallt i
afton, dliga vgar, hundvder. Frlt, jag har blivit s dv p senare
tider. Befaller ni ngot, min ndiga fru?

Fru Karin upprepade sina ord fr tredje gngen.

-- ska ljus? Nej, jag tackar, vi se hr bra nog. Krigsmn och
rttstjnare... Ja, ja, vad hr man om annat nu fr tiden? Frlt att jag
i eder ndiga nrvaro vrmer mina ftter vid elden! Gikten, min ndiga,
gikten! Ja, nr man, som jag, har slitit mycket ont i krig, knnes det
efter p gamla dagar.

Inseende omjligheten att stlla honom i tten fr sammansvrjningen,
ndgades fru Karin sjlv taga till ordet och uppmana de hedervrda
gsterna att sig emellan utse en talman fr sammankomsten.

I den frlgna tystnad, som fljde fru Karins uppmaning, hrdes ntligen
en rst frn yttersta ndan av salens lnga ekbord, dr en man i
ryttarekappa hittills varit flitigt sysselsatt med en skinka och en mugg
l.

-- Om jag fr taga mig den dristigheten att tala ur skgget, yttrade
denne man, i det han med vlbehag avtorkade mustascher och pipskgg med
bordduken, s finnes hr ibland oss en karl, som kan prata omkull vilken
biskop som helst och hgvrdiga konsistorium med; men eftersom han r
mera slngd i alla vrldens andra tungoml n i vrt, s kunde jag kanske
duga till talman i hans stlle, alldenstund jag r hans ovrdige tolk.
Fr resten heter jag Ivar Bertilsson, kvartermstare, till ers ndes
tjnst.

-- Tala! sade fru Karin, fga njd med brjan av denna sammankomst.

-- N, eftersom jag ftt ordet, vill jag sga det rent ut, att en s god
skinka som denna Kurjalaskinka och ett s gott l som detta Kurjalal
skola skas frgves i Tavastland och Nyland, om icke p Svidja. Nr jag
var dr i hstas, sade de mig, att salig kung Johan alltid drack
Svidjalet hellre n ngot annat och alla r bestllde en skeppslast
drav fr sin egen kungliga mun.

-- Till saken! avbrt honom fru Karin.

-- Jag tnkte just komma till saken, ers nd! Efter nu salig kung Johan
var en sdan vis och bermlig konung, att han frstod stta vrde p
finskt l och finskt blod dessutom, s tycker jag, Ivar Bertilsson, och
alla dessa rliga finska mn, att vi bra frhjlpa kung Sigismund till
regementet igen. Vem vill nu dansa fr bruden?

P detta tal fljde en bullersam verlggning, varunder ngra anmrkte
att tiden nu vore fga gynnsam nr lantdagen i Helsingfors hade visat sig
s frrdisk mot den goda saken. Dessa nedtystades av andra med den
frskran, att man nnu icke kunde s noga veta vad lantdagen hade i
sinnet, innan beslutet var knt. Det vore nog troligt, att lantdagen till
slut skulle avsl alla grder fr kriget. Denna frskran lugnade ter de
tveksamma, och man begynte nu rdgra om tiden och sttet att stadkomma
en allmn resning i landet.

Nu framtrdde frn en undangmd vr samma brunkldde man, vars bekantskap
vi gjorde p Tovn, och hll till de frsamlade ett livligt tal p tyska
sprket. Han upprknade alla den nuvarande regeringens orttvisor,
skildrade folkets stora betryck och mlade i livliga frger den lyckliga
tid, som skulle bli en fljd av den lagliga konungamaktens terstllande.
Drefter framstllde han en vl utarbetad plan till ett allmnt uppror.
Islutet av april skulle en polsk flotta ofelbart anlnda till det d
isfria Hang och landstta en stark polsk krigshr, som skulle fullborda
och med seger krna den allmnna resningen. D skulle den rttmtige
konungens trogna vnner rikeligen belnas, men hans fiender med skrck
utrotas i hela landet.

Kvartermstaren versatte detta lnga tal med fljande korta ord: -- Han
sger, att nu hller man oss fr hundar, men kommer Sigismundus till
regementet, skola vi m som prinsar i en bagarebod. Drfr skola vi damma
till om fem eller sex veckor, nr vi blivit i ordning, och s skall
polacken sopa rent hus. Men, tillade han blinkande, om den saken bli vi
tv med polacken. Han skall s lagom husera med oss, s sant jag heter
Ivar Bertilsson. Och drmed basta.

-- Frrn vi vga vr hals, mste vi frst ha penningar och mycket
penningar; annars gr det inte ur flcken, genmlde en f. d. fogde, som
den nuvarande styrelsen avsatt fr underslev.

Efter att ha vxlat ngra ord med den brune frklarade kvartermstaren,
att penningar skulle fs som grs, s snart leken vore i gng. Fogden
vidhll dock envist sin fordran och fick andra med sig. En hftig
ordvxling uppstod, alla skreko om varandra. Kvartermstarens grova nve
hade gng efter gng frgves dunkat mot ekbordet, d han knde ngon
rycka sig i kappan, och bakom honom stod en vlbekant grinande figur, den
i Helsingfors drunknade Sam, vars bedrvliga ndalykt kvartermstaren
frnummit med mera nje n saknad.

-- Vad nu, din slyngel? Ligger du icke p sjbottnen? Det var skada; du
skulle ha blivit en god mat fr girsarna.

Sam berttade sjlvbeltet, huru han narrat sina frfljare p Vanda bro
och klttrat i skerhet under brovalvet, sedan han avkastat sin trja och
ltit henne frestlla hans person i forsen. Nu hade han likvl ngot
annat att bertta. En skvadron av Hans Muncks ryttare hade i dag rastat i
Tavastehus. Sam hade legat gmd p en hvind och hrt ryttarna sga sig
emellan, att de nsta natt skulle gra en god fngst i Lampistrakten. De
kunde snart vara hr.

-- Ett rep, om du ljuger, och en dukat om du talat sanning! viskade
kvartermstaren, vxlade ngra polska ord med den brune och befann sig
snart med sina fljeslagare ute p grden.

Men nr han frspnt sin hst, tyckte han det vara fga hederligt gjort
att lmna sina vnner drinne i sticket, varfr han nrmade sig
salsfnstren, inslog en ruta och ropade med tordnsstmma: -- Ugglor i
mossen!

Dessa ord hade en frunderlig verkan. Alla rusade i vild flykt p drren,
uppskte sina hstar och ilade bort. Den gamle herrn med vrtorna hrde
nu frtrffligt, och hans gikt hindrade honom icke att vara en av de
flinkaste i retrtten.

Fru Karin fick ringa tack fr sin gstfrihet och fr den tjnst hon velat
gra konung Sigismund. Med stumt frakt blickade hon efter de bortilande.
Endast unge herr Bengt knde sig ltt om hjrtat, och drtill hade han
sina goda skl.

Nr kvartermstaren befann sig med sina fljeslagare en god halv mil frn
Kurjala grd och icke frmrkte minsta ljud av Hans Muncks ryttares
hstar, knde han sig nog lugn att taga Sam i frhr om den nattliga
fngst, som ryttarna sagt sig mna gra i Lampis.

-- Sade jag Lampis? frgade pojken enfaldigt.

-- Vad fr ngot, din utpiskade sklm! utbrast hans herre frbittrad.
Visst sade du Lampis.

-- Ja, men jag hrde s illa i halmen p hvinden. Jag brjar nu tro, att
de menade Hattula.

-- Och p sdana galgfglar skall ett rikes de bero! skrek
kvartermstaren utom sig av vrede och mttade ett drpande slag med
skaftet av sin piske mot den p medarna stende Sam.

Men denne visste vad komma skulle och hade i tid trillat ned som en boll
i drivorna. Sam skulle ha undanryckt Finland konung Sigismunds vlde, om
icke skickelsen gjort detta redan frut, utan att behva anlita ett
okynnigt pojkstreck.




11. Den gamla och den nya tron i kamp
om mnniskohjrtan.


Vistelsen i Finland blev alltmera oangenm fr konung Sigismunds
utskickade. De jagades frn grd till grd, mindre av fogdar och lnsmn,
n av lantbefolkningen, som hade nog av inbrdes fejd och lngtade att
kommo till ro efter dessa bestndiga uppviglingar. Kvartermstaren
frklarade rent ut, att han som rlig karl trttnat vid detta
kringsmygande och icke vidare mnade sticka sin hals i snaran, om ocks
repet vore snott av blankaste guldtrd.

-- Misstrsta icke, min son, om helgonens bistnd! frmanade pater
Padilla, som utan knot underkastat sig alla frsakelser under deras
nattliga irrfrder. Alla heliga martyrer ha gtt till hrligheten genom
kamp mot de otrogna och det r skrivet: _leones et viperas calcabis_[D].

-- Fr min del, vrdige fader, svarade krigaren otligt, avsger jag mig
allt martyrskap, ssom drtill fullkomligt ovrdig, och avstr grna
denna ra t er. Jag r njd om jag hr p jorden fr ta mig skligen
mtt och sedan genom edra och helgonens frbner fr bliva stallmstare
t Sankt Petrus i paradiset. Jag tnker vi nu taga vr Matts ur skolan.
Men vill ni frska p egen hand, s nskar jag eder all den frnjelse
ni kan frvnta av en snara om halsen. Ni har ju redan lrt er finska.
Vartill behver ni numera tolk?

-- nnu terstr ett sista frsk i bo, min son!

-- r ni galen? I bo? Vet ni icke att konungen... jag menar hertig
Gustav Adolf... sjlv r dr?

-- Just drfr, min son!

-- Hr nu p, pater, jag har sagt er en gng frut, att ni mste taga
reson. Jag har gtt in p att smyga mig som en hund kring landet fr er
och Sigismundus, men tnker ni p ngot rackeri mot den beskedlige unge
karlen Gustavus Adolphus Rex s sger jag upp kontraktet.

-- Talar du nu ter, min son, lik en fvitsk man, som r rdd fr sin
egen skugga? Dr man minst skall ska oss, det r just vid ingngen till
lejonens kula. Jag verlmnar den unge mannen Gustavus t himmelens dom
och aktar allenast ndigt att tala ngra ord i enrum med den gamle biskop
Ericus, fr att prva andens svrd mot hans frtorkade samvete.

-- N, om s r, vrdige fader, vill jag n en gng flja er till
_veones_ och _liperas_, som ni behagar uttrycka er. Det kan vara frnuft
i vad ni sger om bo, och jag har dr ett par gamla vnner, hos vilka vi
kunna gsta i skerhet ngon dag eller s.

Biskop Ericus Erici, vid denna tid en vrdig gubbe om ngra och sjuttio
r, hade nu i mer n trettio solvarv styrt den finska kyrkans skepp, vl
icke utan skrmor och lckor, men dock s tmligen helbrgda, genom
tidernas brnningar. Nu hade han tervnt med sina capitulares frn
Helsingfors lantdag och satt en eftermiddag frdjupad i sitt arbete med
den nya finska postilla han var sinnad att utgiva, nr en resande
frmling lt anhlla hos honom om fretrde, och snart stod framfr honom
den hemlighetsfulle man, som vi lrt att knna under namn av pater
Padilla.

Den revrdige patern upptrdde i sin antagna roll av en resande
protestantisk lkare, som icke kunde lmna bo utan att betyga en s
bermd man som biskopen sin synnerliga aktning, s mycket mer som han,
lkaren, ngot litet studerat teologi och vore tacksam om biskopen ville
skingra hans tvivel angende ngra lrosatser i den augsburgiska
beknnelsen. Den fromme verherden underlt icke att tillbrligen
vederlgga dessa samvetsoroande tvivel. Men d lkaren befanns vara vl
bevandrad i bde Skriften och kyrkofderna, fll sig vederlggningen icke
alldeles ltt. Till sin frvning fann biskopen sig sjlv hart nra att
draga det kortare stret, och slutligen fann han sig befogad att med en
frvnad blick yttra: -- _Quid Saulus inter prophetas_? st du en jude?

-- Vad skulle jag vara annat n en enfaldig, okunnig Cornelius, som
inhmtar visdom vid Petri ftter? Hgvrdige fader, verbevisa mig genom
Skriften och kyrkofderna att jag far vilse, och jag vill fr hela
vrlden frkunna er stora lrdom.

Det lg hn i dessa ord och det undfll ej biskopen.

-- Vad vill du mig? frgade han. Du r icke den du giver dig ut fr att
vara. Vem r du?

-- Vem jag r? svarade nu frmlingen, avkastande masken och stolt resande
sig ur den dmjuka stllning han hittills funnit fr gott att iakttaga.
Jag r den heliga allmnneliga katolska kyrkan, som vrdigas av stor
barmhrtighet uppska dig, hennes avfllige son, och fr sista gngen
erbjuda dig absolution, mot villkor av en fullkomlig underkastelse. Jag
knner ditt liv, ditt herdakall och ditt vankelmod. Jag vet, att du under
en lika vankelmodig konung en gng varit ett himmelens redskap fr
terstllandet av den rtta tron i dessa frmrkade nordanlnder, men att
du med samme konung nyo avvikit och gjort dig saker till den synd, som
icke frltes, nmligen synd mot den Helige ande. Jag vet, att du tjnat
tv herrar, att du varit anklagad och suspenderad ifrn ditt
verherdambete och att du r lika nra ditt timliga som ditt eviga fall,
emedan han, som du kallar din konung och verherre, nu r sinnad att
frntaga dig stra delen av ditt biskopsstift och endast avbidar en
passande anledning att giva dig sjlv en vikarie. Detta allt vet jag, och
drfr r jag snd av den helige fadern i Rom att n en gng, och fr
sista gngen, upplta ndens drr fr dig, avfllige biskop, och frga
dig, om du vill bikta dina synder fr mig och mottaga absolution p de
villkor jag freskriver. Se hr mitt mandat som pvlig legat! Du kan
vertyga dig om dess kthet. -- Och han framrckte ett pergament med
vidhngande sigill.

Biskop Erik, en saktmodig, mild och i vrldsliga angelgenheter stundom
svag man, hrde frmlingens ljungande tal med ett tligt lugn, men hans
blick glnste, hans bjda hjssa hjde sig, och hans stmma var fast och
klar, nr han svarade:

-- Vilsefrde broder, jag behver icke lsa ditt brev; dina ord sga mig
allt vad jag har av nden att veta. Du har kommit hit som en ulv i
fraklder fr att rva herden frn hjorden, nr du icke kunnat rva
hjorden frn herden, vilket varit dig krare. Ty vad bekymrar sig den
helige fadern i Rom om en snart frsvinnande gubbes sjl? Mera ligger det
honom om hjrtat att nu, ssom i de frgngna tider, se bo biskopar
knbja fr hans pvliga stol och verrcka t honom peterspenningen
ssom en lsepenning fr sjlar, dem icke han, utan allas vr Mstare
terlst. Jag sger dig, att du kommit frgves till detta land, som str
fast vid det rena Guds ord och r redeboget att besegla sin tro med sitt
blod. Jag sger dig, att du kommit lika frgves till mig, som icke
erknner ngon annan domare ver mitt samvete n Gud och hans evangelium.
G att bjuda din mnniskolra och dina samvetsbojor t dem, fr vilka I
undanhllen det heliga ord, som r allas vr tuktomstare! Jag frlter
dig och vill bedja Guds ande frlna dig ett klarare ljus i vad hans rike
tillhrer.

-- Nvl, genmlde frmlingen, i det han frndrade ton, jag har talat
till dig ssom sndebud frn den helige fadern i Rom, och du har frsmtt
mina varningar. Jag har nnu ngot att sga dig, och tillventyrs skall
du hellre lyssna drtill. Du hade en son, vilken du snde till Wittenberg
att studera. Det r nu mer n tjugu r sedan. Denne son var nog lycklig
att i sjlva huvudstaden fr tidens ktterska otro finna en vn, som
frbarmade sig ver hans sjl och terfrde honom i den rttrogna
katolska kyrkans skte.

-- Gud snde mig denna prvning, suckade biskopen.

-- Denne son reste efter ngon tid till Rom och fullbordade dr sina
studier vid ett av de frnmsta kollegierna. Han lyckades vinna den
helige faderns frtroende och beklddes snart med andliga vrdigheter.
Slutligen...

-- Slutligen bortkallades han i sin halva lder, infll biskop Erik med
svvande rst, bortkallades dit, varest ingen annan andlig vrdighet
gller, n Hans frtjnst, som dtt fr syndare.

-- Du misstager dig, fortfor frmlingen, ven han med vekare stmma. Han
dog icke, han endast ndrade namn.

-- Vad! Han lever? Men det r icke mjligt; jag har skra underrttelser
om hans dd.

-- Dina sagesmn hava bedragit dig eller voro sjlva bedragna. Din son
frsvann ur vrlden, han begrov sig i ett kloster, han spkte sin kropp
med botvningar, fr vilka den helige Franciscus av Assisi icke behvt
blygas, men han kunde icke dva sin oroliga sjl. Efter tre rs strnga
botvningar trdde han ter ut i vrlden, sndes ut att verka fr kyrkan
i Tyskland, i Polen och slutligen i norden... som pvlig legat...

Biskop Erik reste sig upp, men sjnk tillbaka i stolen.

-- Det r du! utropade han p finska. Med sonen tervnde intrycken frn
hans ungdom.

-- Ja, det r jag, svarade frmlingen p samma sprk och under samma
minnens inflytande.

-- O, Absalon, min son Absalon, give Gud att jag kunde d fr dig!
klagade den gamle, ihgkommande Davids sorg ver den upproriske
lsklingssonen. Give Gud att jag kunde terkpa din sjl.

Frmlingen teg. Han mste hava kmpat en hrd strid inom sig, och fr ett
gonblick fick hans hjrta verhand, detta mnskliga hjrta, som han
lngesedan trodde sig hava ddat i fastor och botvningar. Nu kastade han
sig med lidelsefull hftighet fr den gamles ftter och utropade, ter p
finska:

-- Fader, vlsigna mig! Glm det frflutna! Jag fr ingen frid utan din
vlsignelse. Skynda dig, fader, innan jag terfr makten ver mig sjlv
och ter reser mig upp mot dig. Fader, vlsigna mig nu, nu, nu!...

Om han sagt endast de frsta orden, r det troligt att fadern
vervldigats av samma knslor som han och uppfyllt hans nskan. Men han
sade fr mycket, och fadern fick tid att erinra sig biskopen.

-- Kom, sade biskop Erik drjande, kom till mitt hjrta ssom den
frlorade sonen! Kom utan villkor och frbehll, med hela din sjl, ssom
du en dag vill trda infr din fader i himmelen, och jag vill vlsigna
dig!

Den pvlige legaten for med handen ver sin panna, likasom jagande bort
en skn, men frvillande drm, uppreste sig lngsamt och yttrade med
svvande rst:

-- Du vill d icke mottaga mig sdan jag r?

-- Jo, sdan du r, med hela den frlorade sonens liv bakom dig, men inom
dig ngern, framfr dig ett nytt liv och ovan dig dina fders Gud.

-- _Reverende domine episcope_, svarade frmlingen, tertagande
vrldssprket, du har sagt det, och jag tackar dig, att du ter erinrar
mig vem du r och vem _jag_ r. Det r skrivet: _propter me demittas
patrem et matrem_. S r jag ter den rttrogna katolska kyrkan, som
frklarar dig fr sin frlorade son och frgar dig nnu vid gravens
portar, om du vill vergiva det drav du tit av och tervnda till
fadershuset.

-- Och jag, svarade biskop Erik med hgrest panna, ven han p latin, jag
r Guds evangeliska kyrka, som icke erknner mnniskolror, utan allena
Guds uppenbarade ord, och nu frgar jag dig, Gabriel Erici, om du vill
tervnda frn din pviska villolra och beknna dig till den tro, som
Kristus och hans apostlar hava predikat fr vrlden.

-- Du glmmer, gamle man, att sexton sekler tala till dig med _min_
kyrkas tro!

-- Tolv seklers mrker har ej frmtt utslcka det sanna ordets och den
apostoliska tidens ljus, som Gud ter uppvckte ur natten genom sin
tjnare Martinus Lutherus fr hundra r sedan.

-- Vet du icke, avfllige biskop, att orkneliga helgon och martyrer med
sitt blod bevittnat den sanning du vgar s djrvt frsmda!

-- Ja, sger profeten Jeremias, nda ut p dina kldefllar finner man de
rttfrdigas blod, och du sger nnu: jag r oskyldig!

-- Oss ro givna himmelrikets nycklar att binda och lsa, och jag binder
dig i den helige Petri eftertrdares namn.

-- Herren sger genom Hesekiel: De sjlar, som I fngen, skall jag lsa
gra. Och jag skall snderriva edra rngott och fria mitt folk utur eder
hand, att I intet mer skolen gripa dem. Och I skolen frnimma, att jag r
Herren.

-- Det r nog. Vi terse varandra p den yttersta dagen. D skall det
heta: _Unus evehitur, alter manet. Respice finem_; jag tvr mina hnder.

-- Och jag tvr min sjl i den levande vattukllan. G, olycklige
tillbedjare av den babyloniska skkan, tv dina hnder i hennes orena
blod! Jag gr frut att bedja fr dig.

-- Fader... nej!... Jag behver icke din frbn. Farvl!

-- Och ndock vill jag bedja. Herren upplyse dig. Farvl!

En drr ppnades och slts ter till. Biskop Erik sjnk vanmktig ned i
vilstolen framfr manuskriptet till den postilla, med vilken han skulle
trsta s mnga sjlar. Sjlv knde han sig som en bruten man. Biskopen
hade segrat, fadern var tillintetgjord.


  [D] P lejon och huggormar skall du g.




12. Brev frn frken Kerstin Fleming till
hennes moder, fru Anna Gyllenbgel,
fdd Horn.


                                        Strmsholm den 28 martis 1616.

                  Hjrtans allra kraste fru Moder!

Min dmjuka och krliga hlsning, med nskan att Gud Allsmktig mnde
bevara kra fru Moder vid god hlsa och sundhet, det jag ock dagligen
beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermda.

ndock jag med kunglig majestts kurir, som tervnde frn Stockholm till
bo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen versttt denna
farligheten p lands hav, vill jag dock nu, nr lgenhet gives med en
annan beskickning till bo, lta kra fru Moder ngot mer veta om det som
tilldragit sig p denna besvrliga resan samt efter min framkomst hit
till Strmsholm.

Jag antrdde frden frn bo den tionde i denna mnad klockan sex p
morgonen. Vi krde med fyra sldar utt isen, kuriren frst och jag efter
med Maju och Lngstrm, men fre oss gingo tv skidlpare, som provade
isen, om den oss bra kunde. Den dagen kommo vi lyckligen ver till
Fgl, men nsta dag lopp inte s lyckosam av, ty nr vi kommit halvvgs
mot Ecker, mtte vi en bred rka i havsisen, dr vattnet porlade fram
rtt som en fors, och som vi inte hade en bt, mste vi vnda om igen.
Nr vi d kommo tillbaka till Fgl, voro dr tre nya resande, som ock
ville ver till land, nmligen en tysk doktor och hans tolk, som hade
med sig en tattarepojke. Som det nu var en sndag, hade vi grna farit
till kyrkan, om inte kuriren haft s skrckeligen brtt, s han inte
vnta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som skto
bten framfr sig; drmed kommo vi ver rkan och kunde jmvl hjlpa
andra drver, ty en stor skara folk kom frn arna och ville till
kyrkan, vilket var rtt njsamt att se i det klara solskenet p den
blanka isen.

Vi hade nnu lngt till fasta land, nr himmelen begynte mulna och vi
fingo ver oss storm med yrvder. Detta blev nu s tjockt och mrkt, att
vi inte hittade vgen och mste tillbringa natten p en kal klippa. Jag
vet nu inte, om vi dr skulle frusit ihjl, men doktorns tolk, som var en
gammal lustig krigsman, visste rd fr allting. Han hittade drivved,
tnde en god brasa, vrmde t oss l, som han hade med sig, och stjlpte
sldarna s, att vi fingo tak ver huvudet. S gick den natten skligen,
utom att tattarepojken illfnades och bestndigt makade kolen s nra
Maju, att kjorteln sveddes och hl brndes i strumporna, det han pstod
vara nyttigt till att hlla sig varm med i klden.

Andra dagen kommo vi lyckeligen till Ecker. Men dr fingo vi rasta i sex
dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen p lands hav.
Till vr frnjelse blev dock en stark kld p tredje dagen efter vr
ankomst till Ecker, s att vi kunde tligen vnta. Dock hade tiden
blivit nog lng, dr icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen
lrd och berester man, frkortat dagar och kvllar med underliga sgner
om Vlskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte frstod jag mig p
hans kristendom; han prisade pven och Sigismundus, viljandes intala mig,
att vr slkt alltid varit av sdant sinnelag. K. fru Moder skall inte
tro, att jag lt locka mig drav till villfarelse.

Den nittonde var isen bleven s stark igen, att vi dristade oss p vg
och sade _valet_ t doktorn och krigsmannen, som ville ver till
Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne
amuserat p resan, att hon undfgnade honom med en brav kindpust,
sgandes detta ocks vara gott att vrma sig med i klden.

Nr vi begvo oss ut i mrkret klockan fyra p morgonen, reste vi frst
mellan ar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute p stora havet,
alltid ltandes prova isen framfr oss. Dr vi rastade fr att fodra
hstarna, syntes intet land framfr oss eller bakom oss, allenast
himmelens moln och ngon enslig klippa, med sn betckt; men de
frunderliga frger av solskenet p isen och molnen kan jag inte till
fylles prisa, ty sdant r av Allsmktig Gud, som rder ver hav och land
och allt beprytt med frgyllande fgring. Annars r intet mer att
frtlja, n att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan
sju och tta p aftonen. Nr vi kommo fram, hade min trogne Lngstrm
frfrusit sitt vnstra ra, och Maju fll att sitta med domnade ben, men
som dr inte blev ngon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med
glatt mod sga det villa havet farvl.

I Stockholm drjde vi tv dagar hos k. fru Moders k. frnka, fru
Ulvsparre, som mig vl emottog och var vid god hlsa. Drifrn reste vi
till Strmsholm, efter jag inte nu gav mig lgenhet att uppvakta min
ndiga hertiginna i Linkping. Jag kom fram p eftermiddagen och blev
strax infrd till gamla drottning Karin, som nu r av lder vit som en
duva och icke gr ut av sitt rum annars, n till kyrkan, dit hon i
vackert vder lter bra sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog
frtlja, huru ndig hon var mot mig, sgandes att jag kom som en ljusens
ngel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu gra all min flit att
f henne glader igen. Undfllo henne ock de orden, att det r som sn p
blommor, nr man i unga r mister sin hjrtanskr. K. fru Moder skall
tro, att vid dessa orden kommo mig trarna i gonen, efter jag nogsamt
visste huru kr drottning Karin frr hade unga Roosen, nr hon mste taga
gamle kung Gsta.

Jag undrade vid mig sjlv huru jag skulle finna Ebba i denna
prvningstiden, och var mer rdder, n min sed annars r, att frambra
rendet mitt, fr vilket jag var kommen den lnga vgen. Hon var fast
mager och blek, det jag nog hade vntat, men stilla och tlig, ssom hon
alltid varit. Nr hon sg mig, vart dr i frstone ett s klart solsken i
hennes fagra anlete, att jag tnkte: n gudskelov, nnu kan hon ta, nr
dr kommer vr efter vinterfrost. Men i detsamma tnkte jag, att det jag
med mig frde var icke allenast snn p blommorna utan fastmer hrda
haglet, och det stack mig som en lansspets i hjrtat.

ndock Ebba Brahe tog mig s krligt i famn, frmrkte jag snart, att hon
var rdder fr det jag hade att sga henne. Vi talade frsta dagarna om
de glada dagar, nr vi lekte som barn tillsamman, och om gamla
drottningen, och om k. fru Moders hlsa och min salige frnde herr Evert
och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjltar, men intet kny om
konungen eller det oss bda nrmast p hjrtat lg.

Nr vi s i try dagar lekt frmmande, tog jag mod till mig och sade om
kvllen, nr hon fljde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara
min allrakraste vn, som hon alltid varit, och hra det som jag hade att
henne frtro av mitt hjrtas fullhet. Varp hon svarade, att hon nog
visste varom det var, men det kunde s grna vara osagt till evig tid,
efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjlpa henne att bra det
vrsta, om s bleve ndigt.

Jag sade till henne: allt drfr r jag nu hitkommen, att du skall f
veta det vrsta av mig och ingen annan, ty om hela vrlden sade dig det,
skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och nr jag sagt dig det
vrsta, skall jag ock sga dig det som bttre r, nmligen att du
hrefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, s att du kan vnda
dig helt till Gud och vara frnjd med vad hans goda, behageliga vilja
r. Ty allenast med ett sdant sinnelag skall lyckan p sistone falla dig
stadigt till.

D frtljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal
med mig p Kymmenegrd och dolde dr intet. Vid jag talade, frgades
hennes bleka kinder rda. Hon svarade inte ett ord, nr jag s talade,
men nr jag ndat, uppreste hon sig och frgade om jag drmt det, ty
annan sanning kunde dr inte vara.

Jag sg nu vl det jag lnge fruktat och varfr jag gjort denna
besvrliga resan, nmligen att Ebba gensade i sitt hjrta allt vad andra
sagt henne om konungens ndrade sinnelag och hll fast vid det hoppet,
att han nog skrivit till henne som frr, men att man henne de breven
frhllit. Jag mste d giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan
inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du p Svidja gav i min hand de tv
krleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsnt, den ena svenska p
Kymmenegrd och den andra tyska till Pern. Utan dessa papper hade varken
jag eller ngon annan kunnat vertyga Ebba om huru det rtteligen var.
Men nu lade jag dem framfr henne och bad henne dem noga genomlsa,
sammanlggandes bokstverna i den frsta, som voro _Christina F._, och i
den andra, som voro _Fleming_.

Jag vet inte huru lnge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte
frst dem, eller inte kunna lsa fr grt, eller ntligen misstnkte hon
ngot svek drunder. Men handskriften var henne fr vlbekant, fr att
hon kunde lngre tvivla. D kastade hon papperen frn sig och sg mig an
med sdana gon, som jag aldrig kunnat tro, rtt som vore jag hennes
ddsfiende. Men jag sade till henne med grtande trar, att det hade jag
inte frskyllt, aldrig hade jag skt konungens ynnest, som skulle vara
min strsta hjrtesorg, drsom jag inte visste att den skulle hava en
snar vergng. Jag lovade henne att aldrig terse honom, med mindre han
vore frmld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjrta som guld, och
nr hon sig ngot terhmtat ifrn den frsta hastigheten, sade hon sig
vl frst, att det kunde vara s som jag sade. Men nu kunde hon inte
sga mer; hon ville betnka sig till i morgon.

Jag kastade mig p min sng och grt. Men jag hade inte legat lnge,
innan Ebba kom tillbaka, fll mig om halsen och sade, att hon nu vl
visste jag vore hennes uppriktigaste vn; jag skulle frlta henne, att
hon s hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade d ett
lngt och krligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig
allt det som henne p hjrtat lg, och k. fru Moder kan vl frst vad
det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak r och icke
min. Allenast det kan jag inte frtiga, att efter den natten har Ebba
haft mera ro i sitt sinne n frr p lnge, nr hon nu vet det visst, som
frr var s ovisst och gnagde som en orm hennes hjrta. Sveriges
drottning bliver hon icke, men i stllet bliver hon en frimodigt
undergiven kvinna, som ftt frid med sin Gud.

Fr den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att
hon s dumdristeligen givit sig ut p havsens isar i detta rendet, det
ndock p sistone torde varit till ngon fromma. Drottning Karin snder
sin ndiga vlnskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin
vrdnad. Gud uppehlle k. fru Moder till ett lngt liv och sllhet,
nskar

             min hjrtans kra fru Moders alltid hrsamma
                  dotter och underdniga tjnarinna
                         _Christina Fleming_.

P. S. Lngstrm beder dmjukeligen pminna, att Blacken bliver vl skodd
nu i halkan. Jag haver ock just frnummit det ryktet, att Birkholt friat
fr konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give s vl vore. Lev
vl, vergiss mein nicht.

                                                               _C. F._




13. Herr Evert Karlssons begravning
i bo domkyrka.


En solklar eftermiddag i slutet av april mnad samma r 1616 trngde
sig en talrik mnniskoskara kring stora ingngen till bo domkyrka. En
blond yngling, vars kappa och hatt frrdde en lantjunkare av
herremannaklassen, nrmade sig en bland mngden stende hgrest gammal
man och frgade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:

-- De sga att herr Evert Karlssons lekamen skall fras i dag frn Kankas
till domkyrkan, och man vntar nu sorgetget. Gud vlsigne herr Evert,
han var en rlig herre, som far hans i tiden, och en rlig dd dog han
fr konung och fdernesland.

-- Ja, sade ynglingen, hela landet srjer herr Evert Horn. Knde ni
honom?

-- Fadern knde jag gott; jag har tjnat under honom i Liffland. Det r
hjrteblod i Hornar och Flemingar; jag hr mera till Flemingarna, men
heder t den som hedras br.

-- Har ni varit av Flemingarnas folk, s har ni vl ock tjnat gamle herr
Klas? frgade ynglingen med synbart intresse.

-- Ngot, unge junker; dock mera hans hstar. Jag var redan fr gammal
att tjna i bondekriget. I stllet lrde jag unge herr Johan rida, honom,
ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden hr utanfr bo. Det var en
stygg grning, herre; men Gud allena dmer mnniskors uppst.

-- Knde ni herr Arvid Tnnesson och hans son Ivar av Tavasteslkten?
frgade ynglingen vidare, upprrd av dessa minnen.

-- Jag sg dem p Svidja och hr i bo. Stoltare riddare ha icke suttit
till hst framfr ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro
mn, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont
gjort.

-- Sg mig: om en man, som den frre konungen ltit drpa, efterlmnat en
son, r det rtt eller ortt att sonen tjnar den nye konungen, som r
son till hans faders baneman?

-- Man svarar icke vem som helst p sdana sprsml i dessa tider. r ni
Sten Ivarsson av Tavasteslkten, s sprj icke en av Flemingarnas folk i
sdana renden.

-- Jag r hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och r hitkommen till bo
fr att ska intrde i konungens tjnst, om detta annars str vl
tillsamman med ra och samvete, svarade ynglingen trohjrtat.

-- N det var rligt tal. Huru kunde jag ocks vara nog dum att taga eder
fr den oregerlige herr Sten? Efter ni frgar mig p ra och samvete, s
skall jag svara eder, att mnniskors mttstock r en annan n Guds. Oss
har han givit den lag, att vi ock skola lska vra ovnner; lngt mindre
skola vi tillrkna sner vad deras fder brutit. Gack, unge junker, och
tjna med gott samvete den nye konungen! Han r en rttskaffens ung herre
och menar vl med landet; det sger en som tjnat hans faders fiender och
som sett sin grd brnnas av den frre konungens folk.

-- Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt
namn; s sg mig ock ert!

-- Stefan r mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. -- Har ni sett
den nye konungen?

-- Aldrig.

-- D kan ni i dag f se hans blida anlete. Det sgs att han sjlv varit
med p Kankas vid herr Everts likbegngelse, och nu tnker jag han kommer
till kyrkan, nr de nedlgga den dde i koret. Men vill ni, s g vi
frut in i kyrkan, efter vi dr kunna se bttre. Jag knner
kyrkovktaren; han skall slppa oss in.

Herr Bengt fljde villigt Stefan, och de inslpptes genom en sidodrr.
Ehuru det var full dager, brunno vaxljus p hgaltaret, vars omhgnad,
likasom pelarna, var kldd med sorgflor. Alltid skumt under valven, ven
i det klaraste solsken, mottog det revrdiga templet endast en sparsam
dager igenom de sm fnstren, dr man nnu sg en och annan glasmlning
frn den katolska tiden trotsa sekler och lgor.

Kyrkan var nstan tom. Endast i ngra familjebnkar sutto adliga fruar
och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att se hgtidligheten.
ITottska gravkoret brann en lampa, och dr knbjde en sorgkldd,
besljad kvinnogestalt p det kalla stengolvet.

-- Vem beder s ensam dr borta i koret? frgade herr Bengt sin
fljeslagare.

-- Det r fru Sigrid Tott, som knbjer p sin moders, drottning Karins,
grav.

-- Knde ni drottning Karin Mnsdotter?

-- En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, mste vl knna den
enda drottning som bott hr i landet. Jag kom aldrig den gng till
Liuksiala, utan att den vlsignade frun lt frst undfgna mig p det
bsta i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att bertta fr henne
om forna dagar. Det fanns icke en fattig p mnga mils avstnd, som icke
var dag vlsignade henne i sin morgon- och aftonbn, och lika blid var
hon mot alla, hg eller lg, vn eller ovn, ja mot sjlva herr Olof
Stenbock, som varit s grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag,
nr Stenbocken stack sig undan fr hertig Karl och blev skjuten som en
elndig flykting i skogarna, huru fru Karin d lt uppska hans dda
kropp och begrava honom i vigd jord, vedergllande ont med gott... Mig
var hon synnerligen huld fr att jag var en bland kung Eriks bgskyttar i
mina unga dagar; det fick jag ofta fr henne frtlja. Och fr fyra r
sedan rkade jag just komma till Liuksiala, nr hon lg p sitt yttersta.
Jag fick komma till hennes sng och sga farvl t henne, jag med alla
andra av grdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru
Sigrid ett tecken att lsa fr henne Johannes' frsta epistel, som r om
ljuset och krleken, och vid fru Sigrid lste mitt i andra kapitlet,
frmrkte vi alla, huru den kra gamla fruns gonlock sakta fllo ihop,
och i den samma stunden vart hon saligen dder. S var det med fru Karin,
och dotter hennes, som nu beder i koret, brs upp mor sin; sonen knde
jag inte; han reste vrlden omkring undan kung Johan. Men dottersonen,
unge herr ke, lrer brs upp morfadern, varandes en ostadig och
hrdsint herre, duktig i slagsml, ssom ock Totteslkten hr till de
styvare hr i landet.

-- Vem r den frnma frun, som sitter ensam i hgbnken nrmast altaret
med en uppvaktande kammarjunkare vid bnkdrren?

-- Det r stthllaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin
Oxenstjerna, den frnmsta i bo. Hovtjnaren, som nu trder fram till
bnken, lrer frmla, att sorgetget snart kan frvntas.

Gamle Stefan hade gissat rtt, ty strax drp intogo tv hrolder sin
plats vid stora ingngen, drrarna uppslogos, och processionen visade
sig. Frst intgade krigsfolket, s mnga som kunnat sammanbringas hemma
i landet, medan hren lg i flt; drefter ett antal av den avlidnes
underlydande bnder, efter dem bo stads borgerskap, sedan ett stort
antal finska adelsmn. Efter dem fljde hrolder och fanbrare, efter dem
den ddes kista, buren av officerare, och nst drefter Evert Horns nka,
Margareta Fincke, med deras ende spde son, Gustav, buren av sin amma,
samt alla hemmavarande medlemmar av slkten Horns bda grenar, till
Kankas och till minne. Nrmast efter dem fljde biskopen med sina
prster, efter dem stthllaren och slutligen konungen sjlv, omgiven av
en talrik och lysande svit, alla sorgkldda. En avdelning av vakten och
tv hrolder avslutade tget.

Menigheten strmmade in och uppfyllde kyrkan.

En sorgmarsch uppstmdes, en mssa sjngs, biskopen hll ett kort tal
framfr hgaltaret, dr kistan hade nedsatts p en matta av svart sammet,
och drefter brjade konungen, ssom i flt, strids- och segerpsalmen
Vr Gud r oss en vldig borg, vari alla nrvarande instmde. Mnga
gon fylldes av trar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar
vittnade om huru kr den hdangngne varit fr honom, ssom fr hela
fderneslandet.

Kistan nedsnktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre
fltherren sjlv i livstiden tagit frn rikets fiender.

Konungen vxlade ngra deltagande ord med nkan, fru Margareta, och med
fru Sigrid Tott, tryckte deras hnder och gick att ter gna sig t
rikets angelgenheter.




14. Nr konungen var sin faders son.


Dagen drp hade stthllaren Johan De la Gardie fredragning i slottet.
Konungen var uppbragt ver de mngfaldiga klagoml som fortfarande
inlupo, n frn fogdarna ver bndernas motstrvighet att erlgga
resterande grder, n frn bnderna ver fogdarnas olagliga
utpressningar. De la Gardie beslt att avleda konungens vrede t ett
annat hll, dr den med mera skl kunde sl ned.

-- Eders nde vet, sade han, att bnderna i Virmo och flera hrader
blivit p vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig
till ppet motvrn mot fogdarna.

-- Det vet jag, Gudi klagat, genmlde konungen bistert, och att s skett
lnder icke eder till synnerlig bermmelse.

-- Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade p land, och han
hitfrdes i gr afton fngslad till slottet. Vad skall gras med karlen?

-- Rannsaka honom frst, hng honom sedan!

-- Jag har rannsakat honom med den pfljd, att han icke kan undg repet,
men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg fr den rtte boven,
som undsluppit. Han pratar i vdret om tusen saker, men frtiger
hrdnackat det som mest r ndigt att veta. Skall jag anvnda
strckbnken?

-- Lt fra in honom hit!

Stthllaren gav en befallning, och snart infrdes under bevakning en med
tunga bojor belagd ldre man i ryttaredrkt, en Herkulesgestalt med ett
frimodigt och jovialiskt utseende.

-- Ditt namn?

-- Ivar Bertilsson, kvartermstare i kunglig majestts tjnst den tiden
herr Klas Fleming frde regementet i landet, men sedan bendad, jmte
mnga andra rliga gossar, vid eders majestts lyckosamma uppstigande p
tronen.

-- S? Och du har brukat min nd till att stmpla mot min regering? Du
har ltit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att
utsprida frrdiska plakater i landet?

-- Med frlov, ers majestt, en fattig karl har inte rd att best sig
mer n en Gud, en kung och en trja. Jag r en kronans hund; nr man
sger till mig: _apporte_! s resonerar jag inte.

-- Gott. Du skall ocks bli hngd som en hund. Vem var din huvudman hr
vid stmplingarna?

-- nnu i gr skulle jag frr ltit rycka tungan ur halsen p mig, innan
jag sagt hans namn, men i natt lg jag och frs i slottstornet och fick
tid att betnka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig sjlv, vad pocker
har du fr tack fr att du varit en stvare t Sigismundus? Rtt som en
fhund hr du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du
av'et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du f i mnaden
och har icke ftt femtio p ett halvt r. Stallmstare skulle du bliva i
Warschau, men har icke en hstkrake hr i landet, utan fr lunka till
fots genom krr och mossar. Galgen blir din ln, Ivar Bertilsson; nej, d
kan du hellre tjna Gustavus, om han behver en gammal pojke, som luktat
krut i fem och tjugu r. Fr si, vad nu anbelanger den stora ran att bli
ett helgon, s betackar jag mig och missunnar den inte t dem som ro
drtill mera klippta och skurna n jag.

-- Hll dig till saken, karl! Vem var din huvudman?

-- Jas, med frlov, efter ers majestt r s ndig och frgar, s skall
jag ock rligen svara. Var jag icke honom s trogen, som fste t klinga?
Men som en turk och en rv har han lnat min trohet. Vet eders majestt
hur det gick till, nr jag blev knipen p land? Jo, det gick s till,
att allt var redan vl bestllt, vi hade fraktat en skuta, som skulle
fra oss ver till Riga, och skutan lg frdig p redden; vi skulle ro ut
i en bt. Nr vi redan voro i bten, kom jag ihg, att jag glmt i grden
en kutting l, som allt var behvlig i vrkylan p sjn, och gick upp att
hmta tingesten. D kom en lngbent lnsman, som hade ftt korn p oss;
jag undan och han efter. Nr vi s kommo till stranden, vad tror ers
majestt att jag sg? Bten hade lagt ut frn stranden, nr ord mrktes
p landbacken, och s besveko mig de hedningarna och lmnade mig i
sticket. N, jag sger ingenting om att den slyngeln Sam nnu drtill
gjorde lng nsa t mig, efter han nyss frut hade ftt stryk, men
prsten, ers majestt, han skall fr den mandaten f vrida sig som en
mask i skrselden! Jas, jag skulle sga hans namn? Pater Padilla
kallades han i Warschau och sades vara biktfader t Sigismundus. Inte vet
jag s noga, men frn Rom kom han, det r skert, det hade han brev p.

Konungen vxlade ngra ord med De la Gardie p latin: -- Pven har tussat
p oss sin bsta sprhund. Denne Padilla har drivit bhmarna till
frtvivlan och injagat skrck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen,
hans hantlangare, r en bulvan, som icke ftt titta lngt i korten, men
torde hnda han ngot vet, som kan vara till nytta. Hng honom icke tills
vidare, frvara honom vl, och lt honom prata. Och du dr -- fortfor
konungen p svenska till fngen -- marsch tillbaka till tornet, och sg
till att de icke lta dig frysa. Ditt liv hnger p att du talar
sanning.

-- Hade jag velat ljuga mig frn repet, s hade jag vl kunnat hitta p
bttre sannsagor och icke sttt hr med dessa fyra armbanden, genmlde
fngen, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans
strnge domare. Vill ers majestt bevisa sin nd mot en gammal krigsman,
som slagits mot far hans, s stll sex man i ledet med goda muskter och
befall dem att sikta rtt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har
aldrig varit rtt i hans smak.

-- Har ni ngot vidare att frmla? frgade konungen De la Gardie.

-- En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala,
anhller att f trda i eders ndes tjnst vid adelsfanan.

-- Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det r ett
obndigt blod i Tavasteslkten.

-- Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmlde
stthllaren smleende. Hans slkt r en av de ldsta i landet, och mnga
hnga vid namnet Tavast.

-- Och har jag icke redan skt utplna ven den blodskulden? genmlde
konungen motvilligt. Fr honom in!

Bengt Ivarsson intrdde. Hans kinder voro vita som sn, och konungen
misstog sig om anledningen drtill.

-- Vad? sade han strngt. Vill du bli soldat och bleknar fr den konung,
som skall fra dig i striden?

Den unge mannen frmdde icke svara ett ord.

-- G! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se
djvulen sjlv i vitgat. Jag behver mn och icke jungfrupiltar.

-- Vrdigas hra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock knde
tillrckligt Tavasteblod sjuda i sina dror vid en beskyllning fr
feghet.

-- Vad har du att sga mig?

-- Om jag r blek, fortfor Bengt, s vrdes icke frakta mig fr att jag
tnker p mina fder!

-- Din fader och din farfader ha dtt frrdares dd. Om du tnker p
dem, varfr kommer du hit? Varfr invntar du icke p Kurjala den frsta
polska hr som kommer att befria landet frn mitt tyranni och att utropa
dina frfder som helgon?

-- Vrdigas n en gng hra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad
p sina kinder. Drfr att mina frfder dtt frrdares dd, ndock de
frtjnat en annan ln fr den trohet de bevisat den de ansgo fr sin
rttmtige verherre, drfr str jag nu hr. Jag kommer som en
tropliktig underste, efter eders majestt ingen del haver i det
frgngna, och jag bnfaller dmjukeligen att f erbjuda eders majestt
min ringa tjnst, p det att icke allenast mina fders minne m upprttas
i mig, det de intet behva, men att ock eders majestt fr min trohets
skull m tergiva dem ran, nr eders majestt icke kan tergiva dem
livet.

Gustav Adolf hade bde av medfdd mildhet och politisk klokhet skt
utplna de blodiga spr hans fader efterlmnat; men han var mtlig fr
allt som vidrrde denna strng och kastade skugga p faderns minne. Han
var retad frut och brusade upp.

-- Sitter du till doms ver din konung, draktige pojke, och vill lra
honom vad rtt eller ortt r? G, tacka din ungdom och oerfarenhet, att
jag icke giver dig bttre besked om en understes plikter! Jag har nog av
eder, obndige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av ofrtjnt nd
tergivit eder Kurjala grd, den I frverkat. Sen till, att jag icke
tager hans gva tillbaka.

Det fanns gonblick, nr den milde Gustav Adolf pminde om sin jrnhrde
fader, sllsynta gonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit
beredd att bja kn fr den strnge hrskaren, drog sig tillbaka, till
hlften frkrossad, till hlften i vrede. Frst p slottets borggrd
tervann han besinningen och utbrast i trar av srad stolthet.

-- O, min moder, klagade han, du hade dock rtt! Vlan, mitt beslut r
fattat. Jag erbjuder min tjnst t Sigismund. Rtt mste jag finna, hr
eller dr.

-- Sk rtt hos den domaren, som allena rttfrdig dmer mnniskors
uppst! yttrade bakom honom en vlbekant rst. Den gamle Stefan stod p
borggrden och hade frnummit hans avbrutna ord.

-- Skall d all rtt frtrampas p jorden? utbrast ynglingen hftigt.

-- Och var fann jag rtt, nr jag tv gnger frdrevs frn hus och hem?
Jag frtrstade p Herren och byggde min grd fr tredje gngen. Dr led
jag ter vervld, men varfr skulle jag misstrsta? Hjlparen kom i
ndens stund, och s kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen
ver fogdens utpressningar. Konungen har lovat underska min sak, och jag
hoppas f rtt, men jag frtrstar icke p furstar, jag frtrstar p
konungarnas konung.

Vid dessa ord nrmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning
att tervnda till stthllaren, som hade ngot att sga honom. Ynglingen
gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med
gladare uppsyn.

-- N, vad sade jag? yttrade Stefan smleende. Str rttvisan redan fr
drren? Det var bittida.

-- Stthllaren rknar slktskap med oss genom min moder och sger sig
hava stillat konungens vrede. Jag fr nnu icke visa mig p en tid, men
till midsommar tror han frvisst att jag fr tjna vid adelsfanan.

-- Ja, det trodde jag om vr unge herre och konung. Han r hastig till
mods som hela sin slkt, men han ngrar sig snart, och d r han blid som
solsken. Gud vare lovad fr sdana furstar. Nu skall rtt rda och ortt
vika. Men i allting skola vi hava vr trst till Herren allena.




15. En midsommardag vid Trollble.


Trollble heter en liten grd p stra kusten av den lngt framskjutande
halvn Hang, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens
hela lynne frklarar de folksgner, som givit upphov t grdens namn.
Halvns ryggrad av dsliga berg, dr trollen trivas i klyftorna, reser
sig ttt bakom grden. Tre sm tcka och hemlighetsfulla insjar mellan
bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttmma sitt verfldiga
vatten genom en liten frtjusande , som slingrar sig mellan branta
strnder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning r en
lsklingslekplats fr stimmande fisk. Men nr man, fljande ns
slingringar, nedstiger frn de skrovliga bergen till grden p
sluttningen, ppnar sig med ens en blndande utsikt ver Pojo vik och den
lilla staden Ekens med dess vita kyrka och rdmlade hus p motsatta
stranden.

Det r sant, att vid tiden fr denna berttelse drog nnu ingen jrnvg,
ssom i vra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven nrmast
havsstranden nedanfr grden, men s stod i dess stlle urskogen hg ver
alla berg och sandsltter p halvn. Trollble, som nu r fattigt och
glmt, var d en frmgen grd, som svedjade skogen och hade sin binring
av sjfart p Reval. I dag var allt ordnat till hgtid: ldste grdssonen
firade sitt brllop med gamle Stefans sondotter frn Ahtiala, han, som
frr bott p Hang, dr de unga d plockat lingon i skogarna.

Det var midsommardag klockan ett p eftermiddagen. Grden var folktom,
emedan alla voro i den med lv och blommor utsirade stadskyrkan, dr
brudparet vigdes. En femtonrig vallflicka satt ensam p bergsluttningen,
vaktande grdens kor. Hon fretog sig att sjunga i ensamheten:

             Och jungfrun hon gick sig i berger och mo.
                 Hillevo, hallevo!
             Nu haver jag mistat min silkelesko.
                 Hallevo, melido!
             Vem kunde det tro?
             Nu gr jag s barfot som kalvar och ko.
                 Sio!

             Och skogsr hon traskar i hasselemo.
                 Hillevo, hallevo!
             Och haver du hittat min silkelesko?
                 Hallevo, melido!
             Jo, det skall man tro;
             sexhundra sm trollbarn ha ftt den till ho.
                 Sio!

Medan hon sjng, steg hon upp p hjden, fr att se om icke brudtget
redan var synligt p vgen frn staden. Ingen syntes, hon knde sig
ensam, berget och skogen voro hennes enda frtrogna.

Det vntade brudtget ledde hennes tankar till den dag nr hon sjlv
skulle st brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade
honom krligt och sjng nu i en annan ton:

                      Och nr jag str brud,
                      s r jag s fin
                      i prlor och skrud,
                      som gyllande skrin,
                      och d sger prsten amen.

                      Men tallen i skog
                      min fsteman r,
                      han tager mig nog,
                      han har mig s kr,
                      och nu sger berget amen.

-- Det r en gammal fstman du ftt, sade en frnm adelsjungfru, som
pltsligt uppenbarade sig med sin tjnarinna p berget och hrt flickans
sng.

-- Han r nog s bra som en annan; han springer icke ifrn mig, han,
svarade flickan och klappade ter lekfullt den trogne vnnen.

-- Har du hrt nr man vntar krigsfolket hit ifrn Hang?

-- Nej, vad hon sger! Krigsfolket? Vad skulle de gra hr, nr de f
slss drborta?

-- Vet du icke att det nu r fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem
frn kriget. Har du icke hrt freden kungras i kyrkan?

-- Nej, vad hon sger! r det fred? Nu skall stallpelle bli arger, fr
han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrgliger, nr han vdrar en
knekt. Men dr komma de; hi och hej!

Och med flygande hr sprang flickan utfr berget, fr att betrakta
brudtget. I detsamma kom hon ihg sin fattiga drkt och slank in i
badstugan, frn vars glugg hon hade fri utsikt.

Tget nrmade sig nu grden, fretrtt av tv spelmn till fots, av vilka
den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn,
medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem fljde tv talmn
kande, sex brudsvenner ridande och sex brudtrnor kande. Sedan fljde
brudparet, drefter kyrkoherden, mster Sigfrid, kande vid sidan av
brudens farfar, sedan brudparets frldrar och drefter vriga gster.
Den alltifrn hedendomen ssom helig ansedda eken hade sin tillbrliga
andel i festtget. All ungdomen bar ekkvistar i hnderna, bruden bar
kring sin panna en krans av eklv och blklint, medan brudparets och
mnga andras seldon voro smyckade med fltens blommor.

Nr man hunnit till grden, ledsagades brudparet i procession till den
med ryor, lv och blommor festligt prydda stugan, dr man frst sjng en
psalm och sedan fick hra ett vlkomsttal av den vrdige mster Sigfrid.
Frst drefter intogo vederbrande sina hedersplatser, och nu kringbjds
vlkomstbgaren, en silverpokal frn kung Gstas tider, fylld med starkt
kryddat l. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik p det
stora bordet pminde gsterna om att drvid lgga en skrv t stupade
fattiga soldaters nkor och barn. Drefter spredo sig gsterna. En del
stannade vid let i stugan; andra gingo ut till det enstaka hga
Trollberget i sder, vid vars fot upprann en helig klla, dr man hade
fr sed att offra slantar, nlar och knappar, alldeles som i den hedniska
tiden. Brudgummen hade redan kvllen frut varit nog frtnksam att dr
nedlgga en silverpenning t skyddsandarna, och nr nu bruden efter
gammal sed offrade i samma klla en brstnl av silver, trodde man sig
hava blidkat naturmakterna.

Ngra funnos likvl, som nnu icke ansgo detta tillrckligt. En ldre
kvinna fann det vara alldeles ndvndigt att ocks blidka jungfru Maria.
Hon trdde fram med en kruserlig nigning, doppade i kllan en liten kvast
av nio sorters olika blommor, bestnkte bruden med vigvattnet och gick
sedan med dessa blommor nio gnger kring samma unga brud, under det att
hon lngsamt framsade fljande besvrjelse:

             Jungfru Maria gick sig i grnan lund,
             trampade ormen p hla;
             vad mnde jag nu i denna stund
             t vnaste lilla bruda begra?
             Sex ting fylla lador och kamrar vl:
             rund sck, mng' barn och lng livstid sll,
             god sundhet, krlek, som icke sviker,
             och sist att f komma i himmelrike.

Drp skulle bruden fsta blomsterna vid sin barm och lgga dem till
natten under sin huvudgrd.

Nu framtrdde bland sllskapet en ldre axelbred man, som med mycken
fyndighet skt att dlja bristerna i sin slitna ryttardrkt under
hgtidens blommor och eklv.

-- Vad nu? sade han med en frtrolig nick, ssom till en gammal
bekantskap. Huru str det nu till med katekesen? Vad sga biskop och
konsistorium om att en s renlrig person som mor Agneta frn Tovn
intalar folket sdana vidskepelser?

-- N, det m jag sga, genmlde hon, frunderliga ting fr man se hr i
vrlden! Det r sannerligen frsta gngen en sdan gammal ltratt som
Ivar Bertilsson lmnar stnkan innan sista droppen r tmd. Biskop och
konsistorium lra vl icke mindre frundra sig, nr en sdan rkepapist
som besagde Ivar Bertilsson, den dr nyss gick i pvedmet upp ver
ronen, med en fart blivit bttre kristen n annat hederligt folk. Och nu
tager han sig fr att predika, den dr!

--  fy skms, att tycka illa vara fr s litet, tertog mannen i den
slitna jackan med samma godmodiga framfusighet som alltid utmrkt den
manhaftige kvartermstaren Ivar Bertilsson. Kommer ni ihg nr jag tog er
med bda hnderna om nacken och kysste er mitt p Pojo kyrkbacke? N, det
r allt tider sedan. r ni led vid er man, s knyck bara i mig; jag str
vl hos kunglig majestt och kronan, alltsedan jag sg Gustavus i gonen
utan att blinka. Ni m tro han tyckte att jag var en karl, och jag
frstod att det kan bli en krigsman av honom med tiden, bara han fr
bttre frstnd att skta hstar. Det har jag sagt honom, och sedan jag
nu givit Sigismundus p bten, s r jag kunglig majestts tropliktige
hovslagare och frsta karl vid mnstringarna. Men si, det gr ver ert
frstnd, strmmingssaltare! En sak ngrar jag, och det r att jag ej
bestllde ett lagom rep t den oduglingen Sam. N patern, ja han skulle
vara en rar konfekt t Belsebub. Men vad det angr, att jag skulle hava
lmnat stnkan halv, s r det lasteligt tal om en krigsman. Visst blev
hon halv, fr det jag vntar f se adelsfanan rida fram hr p
landsvgen. Men sg, m de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner
tillbaka till stugan?

Mor Agneta hade tligt avbidat det lnga talets slut, i hopp att f svara
med ord och inga visor, men hennes hopp blev besviket. Tre eller fyra
fnikor sderifrn kommande kavalleri nrmade sig i sakta skritt och lto
frn sin trumpeter hra en munter hlsning. Det var mest ungt folk, men
som redan besttt mngen het dust och nu glada tervnde till
fderneslandet. De hade prytt sina stormhattar med grna kvistar och
instuckit blommor i muskternas mynningar, likasom hade ven de varit
brllopsgster.

Emellertid voro ryttarna icke inbjudna till brllopet, dr intet visthus
kunnat st ut med deras friska aptit; och s van en krigare var i dessa
oroliga tider att komma som objuden gst varhelst han behagade, skulle
fnikorna sannolikt ridit Trollble frbi, drest icke anfraren
ofrvntat kommenderat halt. Anfraren var Klas Fleming, och anledningen
till hans order var ett ofrmodat mte med hans syster Kerstin Fleming,
som kommit frn Svidja fr att hr f trycka hans hand, innan han en
kvart mil hrifrn svngde av t vster p vgen till bo. Frken Kerstin
hade varit nog frtnksam att ven ihgkomma sin broders folk, och hennes
tjnare hade i staden uppkpt allt som behvdes till den enkla mltid de
nu hade i ordning p bergsluttningen invid landsvgen.

Medan allts de bda syskonen Fleming under frtroliga samtal tagit plats
p en av bergets naturliga vilobnkar, sutto ryttarna muntert av och lto
den oprknade undfgnaden smaka sig vl. Brllopsgsterna fingo
likaledes ett ofrvntat nje av denna anblick. Ivar Bertilsson ansg sig
som en sjlvskriven gst ven vid detta andra gstabud, blandade sig med
viktig min i ryttarnas upplsta leder, sparade icke nyttiga lrdomar fr
den oerfarna ungdomen och delade broderligt deras brd, flsk och l.
Hstarna voro, i hans tanke, under all kritik. Han skulle icke vara det
minsta frvnad, om han hrde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan!
Kringar hade skott dem; gingo de icke som kattor p hal is! Och vad
sadlar och remtyg angick...

-- N, nu kan det vara nog, avbrt honom en skggig veteran, som ledsnat
vid detta prat. Vad har han ridit fr kameler i sina dagar, efter han
icke bttre frstr sig p vra finska stridskampar? Hll ut en stund i
ett gott napptag, s skall han f se de lttfrdiga polska och ryska
grannltshstarna flsa efter andan, s att de storkna, medan vra kampar
bli muntra frst nr de ftt betnka sig ngon timme i vrsta leken. Fr
resten skall jag sga honom, kamrat, att r ryttaren bra, nog fr han
folk av hsten.

-- Det r just det jag har sagt Gustavus, tertog konung Sigismunds
tillmnade stallmstare med sin vanliga tvrskerhet, i det han hmtade
andan efter en ny klunk. Men vem frgar nu fr tiden efter en gammal
krigsmans rd? Pojkar, som redo kpphst nr jag suttit tjugu r i
sadeln, mena sig nu frst den saken bttre. De skulle ha sett Svidje
Klas, som folk kallade sotnsan! Det var en karl att rida tvrt igenom
muren, s att det rk om honom.

-- Red han icke tvrt igenom stenmuren, s kunde han vl stta ver den,
infll gamle Stefan, som ock vandrat ut frn brllopsgrden fr att se
huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarna. Nog hade jag suttit i
sadeln i tjugu r, nr Ivar Bertilsson nnu red kpphst; men icke
tilltror jag mig drfr att undervisa Gustavus.

Vid dessa ord framtrdde ur skaran en ung ryttare och rckte veteranen
frn kung Gstas tider trohjrtat handen.

-- Guds fred, fader Stefan! Tack fr ett gott rd p bo slotts
borggrd!

-- Min sjl r det icke unge herr Bengt Ivarsson frn Kurjala! utropade
den gamle verraskad. Jag vntade icke s snart terse eder.

-- Och ni vntade icke att terse mig som simpel ryttare vid adelsfanan?
Men det kan vara s gott att tjna sig upp i graderna med eller utan
frfder. Varje slkte m bra sin egen skuld eller sin egen ra. Jag har
nu tjnat kungen som knekt jmnt ett r och lrt mig att rida en ovn p
livet; vill nu kungen gra mig till kornett, s gr han det fr min egen
skull och icke fr det att jag heter Tavast.

-- Rtt s, unge man, genmlde gamle Stefan och besvarade kraftigt
handtryckningen. Nog blir det karl av eder, herr Bengt, och en s bra
karl, som ngonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sdant folk
skall vr konung g med seger till vrldens nde.




16. Sista kapitlet: om ungdomsdrmmar.


Klas Hermansson Fleming var en av dessa den energiska handlingens mn,
som tala fga, emedan de bestndigt ro upptagna av att omstta tanken i
praktiska verk. Han kunde knna bde djupt och varmt, men dessa knslor
lgo begravna under ett finskt lugn, som de, vilka icke knde honom,
ansgo fr flegma. Systern Kerstin frenade hans energi med en vekare
sjl och ett livligare lynne. Hon kunde tala och svrma; knslan fick
ofta makt ver henne, men ssom brodern versatte sina tankar, s
versatte hon sina knslor i handling.

De sutto vid varandras sida p klippan, medan solen begynte snka sig
emot vster. Sedan de vxlat frtroliga ord om sina nrmaste och sig
sjlva, frde Kerstin samtalet p freden i Stolbova och frgade vad
hennes broder tnkte drom. Han sammanfattade sin mening p sitt vanliga
korta stt:

-- Ryssland r bundet, Polen vanmktigt, Finland fr lugn att vxa i
kraft, och Sverige r p vg att bliva en stormakt.

-- Sverige har segrat med Jakob De la Gardie och Finland med Evert Horn.
Jag tycker om att de dela s.

-- De la Gardie och Horn ha gjort mycket; men nu brjar konungen vxa
sina fltherrar ver huvudet. Han gr lngre n sina lrmstare.

-- Men han kan stupa i flt som Evert Horn.

-- Nr har en konung stupat, innan han uppfyllt sitt vrv?

-- Jag har hrt sgas, att Harald Hrfager glmde sitt rike fr en
trollkvinna.

-- Glmde han? N, d tog han igen det. Ebba Brahe trstar sig, och
konungen har lngesedan gjort det.

-- Jag talar icke om henne, som skulle ha blivit den vrdigaste
drottning. Det finns prinsessor som vore mindre vrdiga.

-- r du svartsjuk?

Kerstins kinder vergtos med en gldande rodnad, och det harmade henne.
Hon svarade: -- Man r svartsjuk endast p sina likar.

-- Var lugn. Krleken r en barnsjukdom, och konungen r icke mera ett
barn.

-- r du viss drp?

-- S viss, att det blir med rikets rd han kommer att verlgga om sin
nsta krleksfrbindelse.

-- Och likvl kan han drmma!

Riddaren, som icke var ngon drmmare, uppstod.

-- Mitt folk r marschfrdigt, jag mste nu lmna dig. Farvl, Kerstin!
Det r skada, att du icke r en fdd prinsessa av Brandenburg, d du dock
r fdd drottning. Men -- du r en Fleming; jag vet ej vad du har att
avundas en Brandenburg.

Och han avlgsnade sig med hastiga steg. Kort drefter satt han ter i
spetsen fr sin trupp och red bort.

Kerstin Fleming blev tankfull kvarsittande p klippan och terkallade i
sitt minne sagan om den farliga punkten p firmamentet. Det var nu allt
frbi, som en spksyn; hon hade frblivit trogen sig sjlv och sin
vnskap. Hdanefter skulle hennes stjrna tindra obemrkt, lngt frn
troner och faror.

D nrmade sig henne mster Sigfrid, som kom frn brllopsgrden. Hon
kallade honom vid namn och bad honom taga plats vid hennes sida.

-- tervnder ni redan till staden, vrdige fader? frgade hon.

-- Jag har lmnat drinne dem som frjdas t detta livet. Vid min lder
tnker man p det tillkommande.

-- Jag har ngot att tacka er fr, mster Sigfrid. Minns ni, att ni en
gng har stllt ett ofrstndigt barns horoskop? Ni frutsade ngot, och
det har intrffat. Bruka edra frutsgelser alltid sl in?

-- Jag kan misstaga mig. Mnniskan spr och Gud rr. Allrakraste frken,
tro hellre spmannen i edert samvete; han ljuger aldrig.

-- Mster Sigfrid, ni talade om er lder. Vet ni vl, att ni r yngre n
jag? Ni kan vad jag icke mera kan -- ni kan drmma.

-- Alla mnniskor kunna drmma.

-- Icke jag. Minns ni vad ni en gng sade mig: det r ngot som dr i den
mnniska, vilken str Jupiter mot. Ni sade sant: det r frbi med min
konst att drmma. Nr ngon kastat sitt hjrta i elden och det brunnit
till aska, drmmer man icke mer.

Mster Sigfrid betraktade henne frvnad och nstan med strnghet.

-- Det r icke mjligt, det strider mot Guds vilja och mot naturens
lagar. Hjrtat r ett illfundigt ting; det stller sig som vore det aska,
och d glder det som en kolmila i osynliga djup. P det rum, dr vi st,
drmmer naturen om en ny himmel och en ny jord. I den stund vi hr st,
drmmer seklet om kommande sekler, vren om sommar och minuten om
evighet. Skulle ni ensam vara utan framtid och utan sjl?

-- Vrdige fader, jag vet, att sdesmannen sr korn i askan, och Gud kan
vl uts i mig ett nytt liv. Frklara fr mig vad ni sade om denna vr
tid. r han ung eller gammal?

-- Han r gammal av seklernas arv, och han r ung av det tillkommandes
livskraft. Jag vntar att nnu med dessa mina gamla, slocknande gon f
skda frunderliga ting. Jag vntar Antikrist, som skall freg de
yttersta tiderna.

-- Huru, vrdige fader? Ni vntar Antikrist, och ni sger dock att vrt
tidevarv r ungt av det tillkommandes kraft?

-- Ja, jag vill icke dlja fr eder, min kra unga frken, att
besynnerliga tecken nu i tv r visat sig upp himmelen och stadigt
fortfara, s att ju en blinder kan mrka ngonting stort och fruktansvrt
vara i kommande. Icke allenast att man mngenstdes sett krigshrar
strida i luften, kommande nordanefter och mtande andra ifrn ostsunnan,
eller att tecken nu ske i solen och mnen och havens vgor mycket bullra,
som Skriften frutsger. Fast mrkeligare r, att Mars, Jupiter och
Saturnus nu st i en sdan konjunktion, som nppeligen varit ngon tid
frr, och faselige kometers dimbor utbreda sig ver vrlden, de dr oroa
samteliga planeter och likasom rycka med sig himmelens krafter. Detta
betyder, att vi nu snarligen mste frvnta ett sdant stort, lngvarigt
och gruveligt krig, som icke haver varit sedan hedningarnas tid, och lra
vl Gog och Magog nu icke underlta att uppresa sig mot kristenheten,
havande sitt huvud i Antikrist, syndens mnniska. Men si, just nr sdana
svra tider tillstunda, utrustar Gud sitt folk med en ny kraft, s att
det varder ssom ett ungt lejon, till att stadigt emotst den kommande
vedermdan. Och det r min _sententia_, efter mitt ovissa frstnd, att
besynnerligen Sveriges rike med Finland, som r dess utanverk, denna
tiden skall uppstiga till strre vlmakt och styrka n ngon tid frr och
allts varda den Mikael, vars harnesk r Gud och vars ljungande svrd
skall nedlgga Antikrist. Drtill haver Gud kallat sin utkorade hjlte
Gustavus Adolphus, vars tecken mster Tycho redan i mina unga dagar sg
p himmelen i den stjrnbilden Cassiopea. Han skall gra't.

-- Sade jag icke rtt, fader? Ert tal r som nr man drmmer vid aderton
r. Men ni sger intet om er sjlv. Och jag har dock en gng hrt er
drmma om ett hgt, hrligt torn, dr stjrnhimmelen lg utbredd i sin
klarhet s nra framfr er, att ni nstan kunde omfamna skapelsen. Jag
har hrt er drmma om de sknaste instrumenter, vilka mnniskans snille
uppfunnit fr att utforska rymderna, och de voro edra. Ni var ung, ni var
rik, och ni riktade stjrnkunskapen med de mest frvnade upptckter.
Under edra ftter lg vrlden, och ver er stod endast Herren Gud.

-- Ja, s var det, s syntes det mig, sade den, gamle mstaren tankfull.
Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig. Men
lovad vare Gud, att jag frn dessa frestande drmmar uppvaknade gammal
och glmd i min fattiga koja, vid mina brckliga hemgjorda rr och
cirkelmtt. Ho r jag, Herre, att jag vill mstra din skapelse? Var var
jag, nr morgonstjrnorna lovade dig?

-- Drfr att ni r dmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians
ande och vishet att lsa stjrnornas skrift. Ni kan icke frneka Guds
gvor. Vad sger ni om er sjlv?

-- Jag r den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt str, och
bliv frgten! Jag r i dag en profet, och ingen tror mig; jag r i
morgon borta, och ingen minns mig. Kanske skall efter lnga tider ngon
enslig vandrare stanna om kvllen p bergen vid Pojo vik, tnka p ngon
gammal saga ifrn sin barndom och sga till sig sjlv: hr vandrade i
forna dagar en man, som trodde sig kunna lsa Guds skrift p himmelen.
Jag har glmt hans namn; han levde i ett okunnigt tidevarv, nr man nnu
trodde p stjrnornas inflytande.

-- Ja, fader, det r mjligt att ni har rtt. Men d, nr vrt land r
omstrlat av ett hgre och klarare ljus, d skall man ter framleta ert
namn ur de gamla bcker och sga till varandra: han var den frste lrde
forskaren, som Finland fdde t vetenskapen och vrlden. Han var fattig
och frgten, han led stundom frfljelse, ofta otack; men se, vilka ting
han utrttat med sina sm hjlpmedel, och se, vilken rad av efterfljare
han funnit p forskningens bana! S r det nu ringa konst eller ra att
bygga det frdigt, som fretrdare grundlagt; men det r ra, att bygga
en grund, som bestr genom tidevarven.

-- Kra unga frken, ni sade mig nyss, att jag var yngre n ni. Men nr
har vl jag i mina sknaste ungdomsdrmmar kunnat mla s fagra rosor p
aftonhimmelen, som ni nu mlar fr mig vid horisonten av eftervrlden?
Tack fr att ni gjort en gammal fattig man rikare och lyckligare n
mngen som vandrar i livets fagraste blomning! Solen gr ned; lt oss
prisa Gud!

Och ssom hade hela naturen villigt fljt denna uppmaning, spred sig vid
den gamle mstarens ord ett gldande skimmer ver havsviken, strnderna,
bergen och skogarna. Nktergalen slog sin drill i en hg ek vid
havsstranden; taltrasten besvarade hans hlsning frn en fura p berget;
brudvisor ljdo frn Trollble grd, och vallflickan, som icke var bjuden
till brllopet, sjng med klar rst sin ensliga visa vid stranden av n.
Midsommarnatten snkte sig tyst och doftande ver nejden, utan mrker och
utan sorg. Landet hade framfr sig fred och vlmakt, naturen hade framfr
sig sommar och frukt. Den sniga, bistra norden drmde n en gng om sin
lyckliga ungdomsdrm.

----------------------------------------------------------------------

                              INNEHLL.


   1. Storm i skrgrden.                                         3

   2. Om tiden fr denna berttelse och om den brune mannen.     10

   3. Om frden till Ekens och om ett kronans skepp.            17

   4. Stjrntydaren.                                             24

   5. Om en solstrle i hsten.                                  34

   6. Den farliga punkten p firmamentet.                        42

   7. En natt och en morgon p Kymmenegrd.                      51

   8. Helsingfors lantdag.                                       60

   9. Vinterafton i demarken.                                   68

   10. En sammansvrjning.                                       76

   11. Den gamla och den nya tron i kamp om mnniskohjrtan.     85

   12. Brev frn frken Kerstin Fleming till hennes moder, fru
   Anna Gyllenbgel, fdd Horn.                                  93

   13. Herr Evert Karlssons begravning i bo domkyrka.          100

   14. Nr konungen var sin faders son.                         105

   15. En midsommardag vid Trollble.                           112

   16. Sista kapitlet: om ungdomsdrmmar.                       120







End of the Project Gutenberg EBook of Ungdomsdrmmar, by Zacharias Topelius

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK UNGDOMSDRMMAR ***

***** This file should be named 27249-8.txt or 27249-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/2/7/2/4/27249/

Produced by ronnie sahlberg, Torbjrn Alm and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
